Varför går skolans datorisering så trögt?

Om man tittar på svensk skola som man gjort i flera undersökningar, så har man konstaterat att det har gått just trögt att använda datorer i skolarbetet. Nu ska man inte generalisera för alla, det måste förstås sägas.

“Under andra halvan av 1990-talet rådde en närmast utopisk bild av vad den nya informationsteknologin skulle kunna uträtta. Inte minst i skolan. Fokuseringen på tekniken gjorde att pedagogiken hamnade i skymundan”, konstaterar idéhistorikern Thomas Karlsohn.

IKT-tekniken ger många fler möjligheter än man hade innan datorernas tid. Thomas Karlsohn har tagit samma ståndpunkt som jag själv. I mitt arbete med datorer i skolan sedan 1988 har jag sett allt “inifrån” under mer än 20 år.

Datorerna står i klassrummen, men används fortfarande ganska lite om man ser till möjligheterna man har. Då kan man undra vad som hindrar att den nya tekniken kommer in i skolan på allvar?

Från min utgångspunkt finns främst två anledningar, menar jag. Den första anledningen är att datorerna passar dåligt in i den nuvarande undervisningmetodiken, som man oftast använder. Då menar jag förmedlingspedagogiken och i viss mån dialogpedagogiken, där läraren är aktiv och där föremålen för utbildningen, eleverna, är passiva och svarar på frågor när de blir tillfrågade, eller arbetar enskilt  på lärarens uppmaning.

Den andra anledningen är mera djupgående och har egentligen inte med datorer att göra . Det jag avser är lärarrollen, den som ingår sedan den gamla folkskolans dagar. Läraren som har kunskapen och eleverna som ska ta del av dennes kunskap. Att bryta denna föreställning har man försökt sedan grundskolans införande på 60-talet.

Att förändra lärarrollen hos lärarna är en smärtsam process som många drar sig för så länge det går. Att det är så är fullt mänskligt. Så länge man har fokus på lärarna och lärarnas villkor verkar detta förståligt. Men har man elevperspektiv och skolans uppgift för ögonen, så verkar detta synsätt mindre bra.

Med det jag sagt ovan är att datoriseringen av skolan egentligen inte är ett IKT-spörsmål främst utan just ett pedagogiskt som Thomas Karlsohn mycket riktigt påpekar. I sin artikel (KK-stiftelsen hemsida)skriver han att det funnits en brist på pedagogiska idéer, vilket jag motsätter mig på det bestämdaste.

Visst har de pedagogiska metoderna funnits, som exempel kan jag nämna några, Freinet-pedagogiken, PBL (Problembaserat lärande) och olika forskningsskolor fenomenoligin m fl. Så faktum kvarstår att de flesta lärare är utbildade att klara sig utan datorer i skolan, då många har utbildats före 1990-talet. Då var möjligheterna sax, klister och kopieringsmaskinen.

Så allt hänger på hur man ser på skolan – lärarfokuserad eller elevfokuserad.  Där har vi knuten, för att kunna använda datorer i skolan optimalt, måste man ändra den nu allmänt rådande lärarrollen. Detta gör man genom fortbildning och pedagogiska diskussioner som leder till personliga ställningstagande. Där “alla” lärare måste ta steget.

Thomas Karlsohns artikel