Lärandets “röda tråd” nödvändig för ett varaktigt lärande

Genom hjärnforskning vet vi  nu att en viktig del i alla utbildning är att väcka lust, nyfikenhet och spänning inför lärandet. I den pedagogiska historien har man sedan lång tid talat om att stimulera eleverna i lärandet. Här finns ingen motsättning mellan beprövad pedagogisk metod och hjärnforskningen. Man slår också fast att variationen är en mycket viktig faktor för det varaktiga lärandet. Man vet också att stress motverkar lärande och minne.

För att kunna dra nytta av forskningen, så är det viktigt att välja pedagogiska metoder som stödjer just ovanstående rön. Metoder som skapar just lust, nyfikenhet som ex. Detta har varit känt sedan dessa metoder blev introducerade bland pedagoger. Att nu också få en fysiologisk förklaring stärker ju bara det hela.

Man har på senare tid lagt stor vikt vid forskningen om arbetsminnet.
”Ett fungerande arbetsminne är en förutsättning för att kunna koncentrera sig på en uppgift utan att låta sig distraheras, vilket i sin tur är viktigt när man lär sig nya saker”.(Torkel Klingberg)

Forskningen visar på att det förkommer stor variation i arbetsminneskapacitet mellan individer . Man betonar att man måste ta individuell hänsyn i lärandet. Detta talar mot att undervisa i stora grupper och “dra alla över en kam”, dvs man undervisar efter, som man tror, någon “normalstudiegång” som ska passa alla.

“Det är viktigt för pedagoger att känna till att det finns stora variationer i arbetsminneskapacitet bland barn och ungdomar. Det har stor inverkan på vilket sätt att lära sig som passar den enskilda eleven bäst”, säger Torkel Klingberg vidare.

Intresse och lust “hålls uppe” med dialog, diskussioner, där elever och lärare deltar på lika villkor. Man måst frigöra sig från gamla ideal som byggde på ett maktförhållande mellan lärare och elever, där läraren har all kunskap och vet bäst.

En annan viktig aspekt.
“Utgå i första hand från vad eleverna behöver snarare än vad du vill förmedla. Det gäller att kommunicera med eleverna för att få veta var de befinner sig kunskapsmässigt”. (Klara Bolander Laksov)

Den danske filosofen Sören Kierkegaard sa redan på 1800-talet:
“Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna denna där hon är och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra”.

”För att undervisa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera”.

Kunskapen har funnits länge, men har den tillämpats regelbundet det kan man fråga sig?

Å så till sist “receptet” för varaktigt lärande, det blir förstås:

# Väck lust och nyfikenhet
# Variera undervisningen
# Möt eleverna där de är
# Individualisera
# För dialog med eleverna
# Använd elevaktiva undervisningsmetoder
# Repetera och öva ofta

Nu har vi pedagoger också stöd av hjärnforskningen, vilket vi bör ta tillvara. Receptet är ju inte okänt precis, men vi behöver påminnas ofta genom att använda ovanstående koncept, och lägga tyngd på elevmedverkan och  att  repetera och öva. Vilket man nog glömt i flera klassrum tyvärr.