Inlärning eller lärande betyder det olika elevsyn?

Ibland säger orden mera än man tror. Om man blandar ihop de pedagogiska begreppen så kan allt bli ganska diffust och onödigt rörigt. Jag menar att i grunden så står begrepp ofta för en föreställning av en traditionellt sätt att se på skolan och ibland faktiskt ett modernare sätt att se på skolan och eleverna.

Begreppet inlärning
John Locke ((1632-1704) myntade begreppet. “Människan är tabula rasa (tom tavla) – läraren flyttar kunnande från sig till eleven, eleven memorerar och återger lärarens kunskap”

När det gäller inlärning i rationell betydelse, så dyker pedagoger som Skinner, Pavlov och behaviorismen ganska snart upp. Där uttalat fanns bland annat att man skulle betinga olika moment så att eleverna skulle nöta in och memorera olika saker. Dessa moment var tidigare statsfästa som områden som måste behandlas. I dagens skola kan behaviorismen ge sig uttryck så att eleven sitter vid datorn och nöter in multiplikationstabellerna eller något annat som ska memoreras.

“Med inlärning åsyftas i de flesta fall en traditionell undervisningsmiljö i det ordinarie skolsystemet, dvs. att det finns elever/studerande, lärare och ett givet innehåll som ska bearbetas”. (Kroksmark 2003)

Inlärning förknippas oftast intimt med den så kallade “katederundervisningen” vars metod var och är förmedlingspedagogiken, där lärare styr inlärningen hos eleverna på ett förutbestämt sätt, ofta efter en strikt lektionsplanering och utifrån sin egen kunskap.

Begreppet lärande
Kunskap uppstår när människan medvetandegörs om, och frigörs
från, det som begränsar henne, menar man nu. Reflektion kring, och kritisk granskning av, tänkbara lösningar på aktuella problem, blir då en framgångsväg

“Begreppet lärande, kan åsyfta vilken lärandemiljö som helst och lärande ses som en sida av all mänsklig aktivitet. Det förekommer var som helst, i varje diskussion, händelse eller handling. Lärandet kan inte enbart kopplas till speciella arrangemang som skola och undervisning: dock är skolan en viktig del i människors lärprocesser. Lärandet kan äga rum på såväl kollektiv som individuell nivå, och är ingen enhetlig eller endimensionell process eller företeelse. Hur man väljer att definiera lärande är avhängigt av ens teoretiska utgångspunkter”. (Lena Boström 2004)

Nu ska man vanligtvis inte generalisera för grovt, men i detta fall för att förtydliga de olika vägarna, så blir detta nödvändigt. På senare tid har lärandet förknippats med olika pedagogiska inriktningar som leder till att eleverna är aktiva och lär på sina egna villkor. Detta betyder inte att det senare sättet är dåligt eller inte ger några kunskaper. Detta  har tyvärr påståtts av skolministern ett antal gånger. Att tro att  “det var bättre förr” är att skymma sikten mot framtiden. Det samhälle som fanns när grundskolan infördes finns inte längre, inte heller de elever som fanns då.

Att då tro att lösningen finns i detta tillbakablickande tankesätt blir nästan befängt. Att tro att  nutidens barn ska lära på samma sätt som då, innan datorer, mobiltelefoner och  internet och övriga media fanns. Det blir närmast genant, ja jag vet inte vad jag ska kalla det. I det myntade begreppet “Sveriges bästa skitskola” i SVT,  ligger inte bara ekonomi utan också en kunskapskris – en kunskapskris som skapats av skolan självt och av Sveriges skolpolitiker, det menar också jag.