De konserverande krafterna är starka

Ibland kan jag känna att pessimismen får fritt utrymme när man pratar om skolan och dess verksamhet. Tittar man lite djupare så ser åtminstone jag starka konserverande krafter som motverkar förnyelse av skolan. Alla är förstås inte i grunden negativa, men att betona dem blir ändå ett nedbrytande resultat till slut.

Bilder www.google.com

Är skolelever små vuxna?
Ett exempel på ett sådant konserverande fenomen är betygsättning i yngre årskurser. Vuxna vill ibland tillskriva unga eleverna en analytisk förmåga som om de är små vuxna. Detta blir i stället bara en vuxenprojektion som tillskrivs eleverna, i syfte att de ska tycka likadant. I den underliggande tankegången med betyg, blir det viktigare att “pricka av” i matriser än att lära för livet. Glädjen att lära och kunna har inget med betyg att göra. Det är i stället en inre tillfredsställelse som inte kan fästas ner på papper.

Synen på läromedel
Ett annat exempel på “konserverande” krafter ligger i traditionen som jag ser det. Att förlita sig på trycka läromedel till nära 100 % i skolan blir också konserverande, speciellt då “arbetsböckerna” till läromedlen. Stora läromedelsförlag “lobbar” mot skolan, där de marknadsför sina produkter. Jag menar att de redan har utvecklat läroböckerna så långt det går för att försöka “följa tiden”. Allt större utrymme i läromedlen upptas nu av bilder och olika illustrationer, texterna blir allt mer kompakta, vilket ofta leder till större svårighet att ta till sig innehållet. Tvärt emot vad man tänkt.

De inser ofta själva, menar jag, att boken har sina begränsningar, då man oftare producerar CD-skivor, DVD-skivor, videos eller annat material på Internet, för att kompensera bokens begränsningar som läromedel.

“Igenkänningssyndromet”
En tredje konserverande kraft är “igenkänningssyndromet”, som jag kallat det, att man som skolpolitiker måste känna igen sig i dagens skola. Man har oftast sin egen gamla skola som förebild för dagens skola. Man blickar allt oftare bakåt för att få fast mark under fötterna. Man glömmer då bort att vårt samhälle har förändrats i ett halvt sekel till den tid vi nu lever i. Då för 50 år sedan hade eleverna bara penna och radergummi som sina personliga praktiska arbetsverktyg. Idag är det annorlunda, eller……?

Lärarna – samhällets “tjänare”
En annan viktig aspekt är lärarnas professionella position i samhället. Denna har genomgått en stor förändring under 50 år, från att ha varit “samhällets stöttepelare”, dvs en viktig samhällsrepresentant för elevernas framtid till att vara en “arbetare bland alla andra”. Man uttalar, med munnen förstås samma uppgift i våra dagar, men handlingarna uttrycker andra saker. Men man vill i skoldebatten ha tillbaka den auktoritäre läraren som verkade för “ordning och reda” i skolan, som man kallar det, utan att precisera vad man menar. Jag får allt oftare denna uppfattning, faktiskt.

Kontrollhysteri
Som lärare i dagens skola kan man ibland känna sig som “jagat villebråd”, då många “nya” kontrollmöjligheter tillkommit. Visst ska alla ha insyn i skolan, det menar jag också. Det är inte det jag åsyftar utan den nästan hysteriska ivern att hitta fel.

Man ifrågasätter oftare lärarens pedagogiska metoder utan att vara djupare insatt i dessa, sättet att lägga upp arbetet, man kan som privatperson nu ha synpunkter på läraren och hela lärarens professionella verksamhet och driva den till olika myndigheter. Man har synpunkter på lärarnas arbetstid och ledighet. Man har höga krav på läraren då denne också ska vara en “social stöttepelare”. Det i en roll där läraren inte har utbildning eller specialkompetens, vilket försvårar för den enskilde.

Medmänsklighet och yttre påverkan
Man ska förstås ha en god medmänsklig kontakt med elever och vårdnadshavare baserad på professionen det står ju helt klart. Men “verksamhet” utanför skolan komplicerar allt oftare lärarens arbete, då detta också blir lärarens fält i skolan, ex skriverier på olika sociala medier och annat som händer utanför skolan.

Trots att lärarens “profession” urholkas av tyckande så “fordrar” man ofta att läraren skall vara problemlösaren med stort P. Här finns säkert den konserverade bilden av läraren som samhällets “stöttepelare”, som utifrån sin befattning, kan verka i hela samhället. “Man vill ha kakan kvar fast man ätit upp den”