Tror man på allvar att klasser med färre elever är universallösningen?

Vi ser och hör politiker som nu högröstat kräver klasser med färre elever. Man tror i sin desperation att detta är universallösningen på skolans problem. Tidigare har man krävt att “läraren ska bestämma i klassrummet”, mera “ordning och reda”,  “katederundervisning”, “lärarna ska vara lärare”, “rektorer måste få bestämma”, ja ropen har varit många för olika universallösningar tidigare.

Alla de här försöken är dömda att rinna ut i sanden, så länge man inte “åtgärdar” grundproblemet, lärarnas didaktiska kompetensutveckling, en kompetensutveckling som måste vara “skräddarsydd”.  Man har angripit lärarutbildningarna, dömt ut dem, för att vara gammalmodiga och ur tiden. Men man glömmer att alla utbildade nu verksamma lärare har gått igenom dessa.

Bilder www.google.com

En utpräglad strategi är väntan

Från skolpolitiskt håll “väntar” man på de “nya” lärarna och speciallärarna som ska “lösa” skolans problem. De flesta har flera år kvar av sin utbildning innan de kan börja verka i skolan. Så under tiden pratar man sig varm om dessa “pionjärer” för att dölja dagens problem. Ett annat tydligt problemspörsmål är att de “nya” lärarutbildningarna ännu inte är grundligt utvärderade. Så i dagsläget är det mera tro än vetande när det gäller dessa.

En klass är en klass
Om man följer Utbildningsministerns råd att uteslutande använda “katederundervisning”, dvs den gamla förmedlingspedagogiken i klassrummen. Då kvittar det om en klass har 15, 20 eller 25 elever, då undervisningen går till på samma sätt.  Undervisningen riktar sig oftast till hela klassen som en sammanhållen grupp. (På en lektion om 40 min kan varje elev få 2,7 min om man är 15 elever, vid 20 elever blir det 2 min per elev och vid 25 elever 1,6 min). Klasstorlekens effekter kan bara bli effektiva om undervisningen får en annan pedagogisk - didaktisk inriktning och en annorlunda undervisningsform, där också funktionen elev-elev finns.

Åtgärder
Om man nu sett lärarutbildningarna som problemet, varför gör man inget åt en bred kompetensutveckling av lärarna? Jag ser problemet tydligt förstås, den gigantiska kostnaden detta medför. Det blir billigare att försöka hitta universallösningen, den som inte kostar lika mycket. Tyvärr finns den inte i den pedagogiska världen inte heller i sinnevärlden.

Höjd kompetens, höjd lön?
I det här spörsmålet ligger förstås andra saker under ytan. Om lärarna får kompetensutveckla sig, så kommer förstås kraven på mera lön för detta. Vi har alltså en tickande bomb som egentligen är två, skolan som institution, ger allt sämre resultat  och kostnaden för kompetensutveckling och löner ökar. Man måste dock sluta att se lärarna som en homogen grupp och i stället, inrikta utbildningen för lärare på specialutbildning för det de ska göra. Då menar jag inte “förstelärare” som får ökad lön genom att göra det “vanliga” som man gjorde innan.

I den stora didaktiska kompetensutvecklingen som krävs är denna ett sidospår och bara en “skottemodell”, som ska “tysta” opinionen, anser jag. Det blir billigare att höja lönen för några få. De som blir utan denna lönehöjning blir förstås bara glada och mer engagerade i sin skola, kan man tänka sig.

Skolan värderas inte
Så länge man inte värderar sin skola som en tillgång, så kommer varken status eller skolresultat att höjas, anser jag. Detta innebär att vårdnadshavarna måste vara positiva och stötta sina barn och därtill uttala tro på skolan, men inte genom att göra skolans arbete hemma. Enligt skollagen kan skolan inte kräva att vårdnadshavarna ska undervisa hemma. Detta bör överlåtas till de som har utbildning för detta. Men i skolans värld finns en tradition av att någon annan än den undervisande läraren ska lösa “elevproblemet”.

Om man dessutom inte förstår att de som ska “dra lasset”, måste känna sig uppskattade och betraktade som professionella lärare, inte som ofta nu sker - som “jagat villebråd”.

Skolan består av människor av kött och blod och inte styrdokument och  kursplaner i pappersform i första hand. Det är de verksamma pedagogerna som ska ge innehållet i skolan inte byråkrater i Stockholm. De har ju ingen insyn i den enskilda klassenheten och känner förstås inte till eleverna. Alla generaliseringar är av ondo när man ska arbeta individrelaterat.