Ekonomisk taktik sänkte skolan 1989

Skolresultaten rasar i svensk grundskola, vilket i mina ögon inte är så konstigt om man kommer ihåg sin historia. Det var väl ingen, som hade sitt förstånd kvar, som trodde att man kunde ersätta en statlig skola med en kommunal skola i 290 kommuner. Därtill trodde man tydligen på allvar att man skulle kunna skapa en likvärdig skola i alla dessa kommuner. För att beivra detta inrättade man en Skolinspektion som skulle “övervaka kvalitet och likvärdighet” i efterhand.

Allt belyser den sagovärld man skapade med ekonomiska förtecken för att dölja avsikterna, menar jag. Då, 1989,  blev resultatet av omröstningen i riksdagen 162 röster för och 157 röster emot. Fem rösters övervikt skapade denna sörja, vi nu upplever. Att politikerna visat handfallenhet och oförmåga i mer än 20 års tid kan inte bortförklaras med olika skoldokument mm. Vem ställs till svars för detta svek, kan man undra?

Bilder www.google.com

Bakgrunden till allt detta var, de facto, den syniska åtgärden att spara pengar åt staten i ett svårt läge. Man försökte använda ekonomin till att möjliggöra en pedagogisk “vinst”, detta blev som vi nu upplevt ett fiasko. Mindre pengar till skolan skulle inte märkas på några år, så man antog att allt nog skulle gå bra ändå, kan man förmoda. Men sanningen är att man sänkte skolan och det gjorde man med öppna ögon. "Jag är övertygad om att jag resonerade rätt, även om jag samtidigt insåg varför lärarna gjorde sådant motstånd” (Göran Persson 2008).

De lokala politikerna lämnades i “sticket”
Att man kunde tro att deltidsarbetande lokalpolitiker ute i kommunerna skulle klara styrningen av skolan utan någon utbildning eller stöttning från statens sida är absurt. I och med den senaste PISA-undersökningen som visar att de svenska skolresultaten sjunkit under ett medelvärde i Europa, börjar de politiska partierna att använda “skylla på andra-taktiken”. Det grundläggande är inte att läroplanerna, betygen eller att något annat bär hela skulden, inte eleverna eller lärarna heller. Det är att staten som svikit skolan och medborgarna, en angelägenhet som drabbar alla på något sätt.

Varför blev det så här?
# För det första så tog staten sin hand från skolan handgripligen. Att sänka en skola för Sverige till att bli en kommunal angelägenhet blev en förödande signal. Signalen tolkades som att skolan inte var viktig för Sverige som hela folkets skola – inte längre en angelägenhet för Sveriges framtid.

# Jag har i ett tidigare inlägg använt uttrycket “kaspermodellen” som en bild av att staten försökt att styra den kommunala skolan på distans genom Skolverket och Skolinspektionen. Detta har misslyckats som vi alla sett. Det är det andra stora misslyckandet. Skolverkets kommunstudie visar: “Att det finns en problematik som innebär att politikerna ser de nationella målen för skolan mer som ambitiösa visioner än som underlag för styrning av sin skolverksamhet. I praktisk handling underordnas de statliga kraven den kommunala prioriteringen”

# Det tredje är att man från centralt håll sett lärarna som en homogen grupp som kan behandlas på ett sätt. Man har medvetet under lång tid hållit ner lönerna, menar jag, i syftet att skapa en så “billig” kommunal skola som möjligt. Låt var att politikerna har gjort så gott de kunnat, men den kommunala plånboken har effektivt hindrat vidlyftiga initiativ.

# Det fjärde är att skolan som – institution – aktivt motarbetat en modern utveckling av skolan, menar jag. Verktygen man använt är att binda upp lärarna i skolan med administration och annat schemalagt arbete precis som “kontorister”. Man glömde bort att läraryrket är ett kreativt yrke i grunden som måste få utrymme.  ”Detta går inte eftersom skolan – institutionen – måste ha kontroll över vad som sker och var”. (Anders Persson 2012) Man kan inte vara kreativ på kommando, anser jag.

# Den femte anledningen är, menar jag, att skolan i allmänt och i stora delar struntat i den skolforskning som ändå bedrivits. Man har ansett att man klarar sig själv.“Idéerna om att ensam är stark, och att själv är bäste dräng, lever fortfarande kvar”. (Anders Persson 2012)

“Vi står nu där vi står”
Genom att ta politiska-ekonomiska hänsyn 1989 som ansågs vara viktigare än att satsa på skolan och framtiden, så står vi nu där vi står. Att politiskt käbbla om styrdokument och betyg hit och dit minskar inte det stora generalfelet – att kommunalisera skolan. Sverige är ett av få länder som försökt sig på detta.
De framgångsrika länderna har en statligt styrd skola, man har lärare med hög status och lön, man har medborgare som tror på skolans plats i samhället. Man strävar efter bra skolresultat och man stödjer aktivt de elever som behöver stöd. Här har Sveriges politiker mycket att lära. De måste dessutom lära snabbt för snart slår skolresultaten rejält i botten, kan man förmoda.