Lärarledd undervisning från vem?

Jag har i ett antal inlägg behandlat lärarnas ändrade arbetsvillkor, från olika perspektiv, både tidsmässigt och regelmässigt. Flera av dessa är numera förvaltningsstyrda, där lärarna i stort har “förlorat” verkligt inflytandet över sin profession på flera sätt, anser jag. “De faktorer som pekas ut som orsaker till lärarnas försämrade arbetssituation är att lärarna främst till följd av statliga krav tvingas lägga allt mer tid på administration och dokumentation” (SOU 2014:5)

Förvaltningsstyrning
Så här sammanfattar man förvaltningsstyrningen i undervisningen: 
”Eleverna ska genom strukturerad undervisning ges ett kontinuerligt och aktivt lärarstöd i den omfattning som behövs för att skapa förutsättningar för att eleverna når de kunskapskrav som minst ska uppnås och i övrigt utvecklas så långt som möjligt inom ramen för utbildningen.” (Gunnel Colnerud 2014)

Här framgår det hur lag och förordning används för att uttrycka politisk vilja inom professionens område. Man kan mellan raderna utläsa vilken metod som är “godkänd”, “strukturerad undervisning med aktivt lärarstöd” som ofta beskrivs i debatten som “katederundervisning”. DN 2011

Bilder www.google.com

“Valet av pedagogisk metod föreskrivs, låt vara svepande, och skall därmed också vara föremål för granskning”. Eftersom denna formulering inte ger tillräckligt stöd för skolinspektörerna föreslår Riksrevisionen att regeringen skall konkretisera innebörden av ovanstående, så att det går att inspektera om undervisningen håller god kvalitet”. (Gunnel Colnerud 2014)

Att föreskriva metoder som grundar sig på politiska utspel blir förödande, menar jag. Att förtydliga den “pedagogiska metoden” så att den går att utvärdera av Skolinspektionen blir ju också ett tecken på att förvaltningsstyrningen kommer att kvarstå efter detta förtydligande.

Alla lärare vet att undervisning kan ej genomföras, med en metod om man vill nå alla elever. Att arbeta individualiserat betyder att man måste använda olika metoder och modeller beroende på vilka svårigheter och möjligheter eleverna har. Det är dock viktigt att tillägga att elevaktiva arbetssätt kan vara minst lika väl strukturerade som förmedlingspedagogiska genomföranden. Vilket man inte tror från skolpolitiskt håll. Då man tar till ord som “flum” eller “flumpedagogik”, när man beskriver de elevaktiva arbetssätten.

Professionsstyrning
Professionsstyrning grundar sig i yrkesprofessionen, som att se till individen och dennes möjligheter i ett pedagogiskt perspektiv, individuellt stöd, didaktik samt olika metoder som grundar sig på vetenskapligt förhållningssätt. Inom denna ram är det många lärare som pratar om sin egen professionella utveckling i yrket och talar samtidigt om den frustration man känner när man “lämnats i sticket” när det gäller kompetensutvecklingsmöjligheter. Inom läraryrket som i alla andra yrken måste man bedriva aktiv kompetensutveckling för alla lärare. Det duger inte att vila sin profession på en 15 – 25 årig “gammal“ lärarutbildning.

“Nedmonteringen av den lärardrivna fortbildningen som före kommunaliseringen bedrevs i länsskolnämndernas regi har inverkat negativt på lärarnas möjligheter att upprätthålla sin professionella kunskapsbas och definiera vad det innebär att vara lärare” (SOU 2014:5)

Olika språk
I mångt och mycket talar man förbi vandra, då förvaltningsstyrning står mot professionsstyrning. Genom detta talar man olika språk och har olika perspektiv. Där förvaltningsstyrning från myndigheterna framhåller måluppfyllelse utifrån skrivna kursplaner och endast utvärdering av dessa, genom kontroll bland annat från Skolinspektionen. Professionsstyrning vilar, som tidigare antytts, på andra yrkesmässiga fundament, pedagogiskt och didaktiskt, som att se till hela individen, arbeta utifrån vetenskaplig grund, etiskt och metodiskt, för att nämna några.

Var finns felen?
Man försöker i debatten hitta avgörande fel hos lärarna, eller hos t ex friskolereformen mm. Staten distanserade sig från den “kommunala” skolan på ett sätt som var “huvudlöst”. Det är lätt att kritisera kommuner och skolor om man “tvått sin händer”, menar jag. Men utredningen konstaterar att:

“Staten, representerad av Skolverket, stöttade inte vare sig de kommunala huvudmännen, rektorerna eller  lärarna på ett ändamålsenligt sätt vid kommunaliseringen” (SOU 2014:5)

“Implementeringen av kommunens nya ansvar för skolan kom inte att fungera som avsetts. Kommunerna, rektorerna och lärarna fick kort tid att förbereda sig på sin nya uppgift och i många kommuner saknades kunskaper om hur decentraliserade styrmodellen var tänkt” (SOU 2014:5)

Dessa kommunala huvudmän har alldeles säkert strävat och gjort så gott de kunnat utifrån sina möjligheter, och med den kompetens de uppbådat. Utan något aktivt stöd från stat och regering har mycket inte blivit som det var tänkt, det måste bestämt sägas i sammanhanget.(SOU 2014:5)

Generalfelet i mina ögon är också att man har nedgraderat “bildligt” en angelägenhet för Sverige som land, till att låta skolan vara en “kommunangelägenhet”, utanordnad till 290 huvudmän med staten “hukande långt i fjärran”.

Genom detta uttalade synsätt har man trott att man kan styra skolan genom att dra i olika “snören”. Där kritik och kontroll varit en ledstjärna som jag uppmärksammat. Man glömde bort att kommunerna lever i en mycket mer jordnära värld än den “idévärld” som målas upp av utbildningsdepartement och regering. Men felet kvarstår trots all skoldebatt, staten övergav skolan utan att förbereda kommunerna för ett huvudmannaskap. Det blev det största sveket i mina ögon. Vi ser resultatet av detta nu i mångas förtvivlan, varför sveks skolans elever på detta sätt under 25 år?