Hur lär man sig - eller konsten att lära?

 Återpublicering

På senare tid har pedagogiken alltmer framhållit  elevaktiva arbetssätt i  svensk skola. Man säger allt oftare att arbete med datorer möjliggör arbete på olika nivåer i klassrummet, på ett mer individcentrerat sätt. Då som motvikt till den traditionella "katederundervisningen" där man undervisar en grupp.

Nu kan man inte säga att svenska lärare använder katederundervisning i den historiska meningen. Många gånger är den en form av dialogpedagogik, där läraren följer den "röda tråd" som planerats och hanterar det ingående innehållet. Samtidigt sker en dialog med eleverna om "den röda tråden". Ibland som frågor och svar och ibland styrd av elevernas funderingar runt den.

Ibland förväxlar man elevaktiva metoder och lärarens dialogundervisning i vardagen

"Elevaktiva arbetssätt förväxlas ibland med ett annat undervisningsmönster, vilket till de yttre formerna har vissa likheter med elevaktiva arbetssätt, men som samtidigt uppvisar väsentliga avvikelser från de grundläggande idéer om lärande som utmärker elevaktiva arbetssätt. Kännetecknande för detta undervisningsmönster är att läraren planerar arbetet och formulerar uppgifter som eleverna sedan får arbeta självständigt med, under handledning av läraren. Att eleverna ska "lära sig att lära" är ett vanligt argument för att organisera undervisning på detta sätt". (Wikipedia 2020)

Bilder www.google.com

Politiska skoldiskussioner styr indirekt skolan
Då den politiska skoldiskussionen har hamnat i att katederundervisning är effektivare än den "flumundervisning" som man då hänvisar till som det andra alternativet och som använts i svenska klassrum. Det man nu kallar flumundervisning i skoldebatten  är den elevaktiva gruppundervisning som man bedrev på 1970-talet (Lgr 69).  Att allt inte blev bra då, berodde i många fall på att lärarna inte var tillräckligt förberedda och hade god insikt i metoden. Säkert blev det för mycket "låt gå" pedagogik på sina håll, där läraren "tog ett steg tillbaka" i stället för att aktivt delta på elevernas "villkor" som en resursperson.

PBL och forskningsinriktat lärande
Problembaserat lärande (Problem Based Learning, PBL) är en pedagogisk metod där inlärningen sker via fallstudier och problemlösning. Problembaserat lärande bygger på människans medfödda nyfikenhet, vilja och förmåga att inhämta kunskap och på att följden blir att kunskapen etableras på ett djupare plan. Den började användas i mitten på 1960-talet och är besläktad med forskningsinriktat lärande där eleverna söker kunskap för att besvara "forskningsfrågor". Begreppet forskningspedagogik bygger på idén om att eleven, i likhet med forskaren, formulerar en fråga eller ett problem som hon sedan fördjupar sin förståelse av för att kunna besvara eller lösa.

PBL blev motvikten inom pedagogiken då eleverna arbetar oftast i grupper och själva aktivt söka relevant information för att lösa fallet/problemet. Fallen hade ofta en verklighetsanknytning för att skapa större meningsfullhet. Lärandeprocessen ska i stort ledas av eleverna själva och lärarens roll är att vara handledare. PBL har blivit synonymt med elevaktivt lärande. I PBL finns sju steg som stöd i processen. ( Se Scherp, H-Å. och; Scherp, G-B. 2002) Elevers lärmiljö : lärares undervisning och elevers lärande.) 

Friedrich Adolph Wilhelm Diesterweg

Elevaktiva arbetssätt ända från 1800-talet

Men elevaktiva arbetssätt är inget nytt påfund utan myntades redan på 1800-talet av Friedrich Adolph Wilhelm Diesterweg (1790 –1866 ). Denna pedagogik har sin grund i idéer formulerade i Tyskland. Han  var på många sätt en pionjär inom pedagogiken. Han menade att läraren inte bara ska godta elevernas föreställningar, utan utmana dem, för att eleverna ska kunna utvecklas. I det fall eleverna själva inte ställer frågor eller formulerar problem är det upp till läraren att göra det. Det är viktigt att frågor eller problem formulerade av läraren uppfattas som meningsfulla att lösa av eleverna, eftersom det är då eleverna aktiveras. Läraren och eleverna löser sedan problemet tillsammans enligt  Diesterweg

Politisk skoldebatt har inte alltid varit av godo
Många gånger "hindras" olika pedagogiska elevaktiva metoder av politiker som tvärsäkert uttalar sig om t ex katederundervisningens förnämlighet. På så sätt blir de "högljudda" antagandena styrande, då skoldebatten också färgar skolan innanför skolväggarna.

Men man glömmer bort att de som verkar utanför skolan ofta  har uppfattningar som inte har något med gängse pedagogiska sanningar att göra. 

De som deltar i debatten har ofta sitt elevperspektiv kvar på skolans innehåll även som vuxna. Detta kommer garanterat att färga av sig på deras åsikter. "När jag gick i skolan då lärde man sig". "Vi hade en lärare som förklarade det mesta framme vid tavlan så vi förstod". Vi känner alla igen hänvisningarna i debatten.

Man kan fråga sig varför elevaktiva arbetssätt inte är mer gångbara än de borde vara på 2000-talet.

I  klassrummet består lärarrollen fortfarande ofta av en envägskommunikation med passiva elever under genomgångar, förklaringar innan det enskilda arbetet sätts igång. Detta arbete är sedan individorienterat till den enskilde eleven. Lärarens motiv till detta består säkert mest av praktiska anledningar exempelvis tidspress, schema, brist på resurser, lokaler och stora klasser o.s.v

"Andra aspekter kan vara anledningen till detta att man inte använder t ex PBL, kan vara att läraren ser att elever har svårt att få ett helhetsintryck av sitt lärande i skolan dvs. genom tidspressen, organisation och schema" som blir splittrande. (Forsberg 2000)

Forsberg (2000), tar även upp lärarnas synpunkter i sin forskning. "Lärarna har inte de erfarenheter som de behöver ha för att kunna arbeta genomgående med elevinflytande i skolan."

Förklaringen är troligtvis enkel
Alla lärare kanske inte känner sig säkra att gå ifrån den pedagogik de vanligen använder. Det finns hinder som schema, stress, brist på resurser. Man ger sig inte tid att inskola i elevaktiva metoder och att förbereda eleverna, har det visat sig. Trycket utifrån att använda pedagogiska "dagsländor" eller katederundervisning uttalade av tyckare om skolans pedagogik finns också. Detta vet man genom lärarintervjuer.

Nu vet alla lärare att en metod inte kan användas för allt och alltid. Men elevaktiva metoder ger mer än en nivå ytterligare och ger utrymme för elevernas demokratiska medverkan i skolan förutom klassråd och andra formella klassamlingar.

Jag menar att elevaktiva metoder tillför flera metanivåer förutom innehållet, som  exempel demokratiskt förhållningssätt, nyfikenhet inför det "okända", att arbeta i dialog med andra och det främjar kreativitet.