Vad skiljer föreställningen undervisningsmetodik och didaktik i läraryrket?

Lite förvirring kan finnas runt de här begreppen lite till mans. Inom lärarutbildningen i Sverige har den praktiska undervisningsläran haft benämningen metodik och till den har knutits övningsundervisning. Man skulle öva sig till att bli pedagog. Under 1800-talet och halva 1900-talet var den svenska skolan och lärarutbildningen inspirerad av tysk pedagogik och tyska reformpedagoger som Pestalozzi, Herbart, Fröbel och Kerschensteiner. Att man som blivande lärare ska kunna öva sig till att bli lärare har bitit sig fast i mångas medvetande. Dessutom är det många som ser detta som en sanning.

Det finns flera viktigare komponenter eller förmågor som en blivande lärare bör besitta enligt mitt sätt att se. Förmågor som, människointresse, vilja att vara lärare och leda in barn och ungdomar i lärprocessen, intressera sig för olika djupare pedagogiska ting som pedagogikens grundpelare, arbeta med andra och farnförallt verka i nutiden med framtidsperspektiv.

Didaktik avser läran om undervisning i alla dess möjliga former vad gäller innehåll, metoder, aktörer och praxis. Didaktiken handlar om den breda problematik som på olika sätt påverkar pedagoger, lärare, och utbildare i deras yrkesvardag.

Det jag tidgare nämnde som viktiga förmågor för blivande lärare anknyter till begreppet didaktik. Att man på djupet diskuterar skolfrågor med aspekten ämnsdidaktik och lärarens vardagsproblem och därtill utveckling som människa och pedagog. Det är på detta sätt man får goda lärare som verkar i tiden. Det tragiska är att detta ofta inte "hinns" med i vardagen. Om man lever under denna föreställning så kommer ingen utveckling att ske, snarare då en avveckling av den svenska skolan. Har vi råd att bedriva en skola för dyra pengar som inte utvecklas i tiden och i många stycken "bara" återanvänder gammal kunskap? Har man kanske tappat fokus i den svenska skolan och glömt bort att skolan i grunden är till för barn och ungdomar?