Är rektor med på tåget?

I många diskussioner fokuserar man i stort bara på lärarna för att förändra skolan. Visst lärarna är en mycket viktig faktor för förutom undervisning också utveckling. Det man ofta märker är att man ”smyger” över rektors roll i tanken runt utvecklingsprocessen. Man talar visserligen om rektors pedagogiska ledningsansvar, men det är ofta allt, enligt min erfarenhet. Alltså ingen ”verkstad” att se på många platser.

Om denna "verkstad" fallerar, så är det ju i praktiken lärarna som "styr skolan" genom sina pedagogiska möjligheter och föreställningar. För en utomstående blir det svårt att se skolans inriktning. Då finns det naturligt flera inriktningar genom t ex arbetslagens syn på skolan och skolans uppgift.

Menar man allvar med rektors pedagogiska ansvar så skulle man inte belasta rektorerna med alltmer administrativa uppgifter, från statsmakterna,  som då äter upp tiden. Det är viktigt att rektors pedagogiska ledarskap inte bara sker på konferenser och vid genomgångar, som ofta nu.

Bilder www.google.com

Det går ännu lätt att spåra hela den hierarki som råder för skolans ledning. Ofta inte uttalat, men den finns där. Som lärare är det förstås viktigt att inte belasta rektor med saker som man kan besluta själv inom yrkesrollen. Hur mycket mandat läraren har ska tydliggöras av rektor, rent generellt förstås.

Det pedagogiska ledarskapet skall vara en löpande dialog, när man ägnar sig åt den, inte inflikat mellan ”rastvakter och nedskräpning” på en konferens som ett exempel.
Här följer Skolverkets syn på organisation och undervisning:

”Ett sätt att stärka tilliten både i skolsystemet som helhet och på den enskilda skolan är att arbeta med inkludering. Inkludering är ett begrepp som kommit att uttrycka en demokratisk idé om hur undervisning ska organiseras. Grundläggande är att skolan ska utformas för att passa den naturliga variation som finns bland alla människor, snarare än att organiseras på ett sådant sätt att vissa individer behöver olika typer av anpassningar”. (Skolverket 2019)

Skolverket uttrycker sin ”tulipanaros”, som är lätt att säga, men svår att genomföra. Ovanstående har diskuterats och ”manglats” allt sedan grundskolan såg dagens ljus. Då måste man fråga sig varför så lite i realiteten har hänt? Att möta alla elever har varit alla lärares ambition i alla tider.  Men många gånger har skolans stelbenta organisation satt käppar i hjulen.

Mycket har hänt i klassrummen, men vad har hänt med innehållet i skolans hierarki kan man fråga sig? Den ser alltjämt i stort ut som den alltid har gjort om man generaliserar. I grunden styrs skolan av lagar, som man måste följa. Detta har alltid överskuggat rektors pedagogiska uppdrag. 

Visst har många rektorer försökt leva upp till att försöka vara en pedagogisk ledare. Som rektor har man nästan alltid ”dignat” under ”lagliga” arbetsuppgifter i vardagen. Så det blir inte så mycket pedagogik över. Vilket flera rektorer, som jag känner, har uttryckt. 

Med dagens skolorganisation, är frågan med ”tulipanarosen” olöslig anser jag. Om man ska komma vidare, måste man ändra på just innehållet i skolans ledningsorganisationsutövande. Det finns ingen annan väg att gå, menar jag, när nästan allt annat är prövat genom åren. Rektors pedagogiska uppgift är främst att fånga upp organisationens försök, önskemål och väl genomförda projekt och implementera dessa i hela organisationen med en framtidsriktning. Detta hindras effektivt av alla måsten som ska gå före.