Lärarnas professionalisering – finns den?

I mitt förra inlägg berörde jag lärarnas profession och lärarlegitimationen bland annat. Jag vill fortsätta på denna inslagna väg genom att också titta lite historiskt på läraryrkets möjligheter, då och nu. Jag antydde lite om lärarnas status i mitt förra inlägg.

Några definitioner till en början
När man i dagligt tal säger att någon är professionell menar man att denna person är duktig i sitt arbete eller att hon eller han utför sitt arbete i ett yrkessammanhang där man uppbär lön. Professionerna vill inte att lekmän skall ha inflytande över yrket utan vill helst utöva kontrollen själva genom egna etiska regler. De professionella kräver autonomi och vill ha inflytande över sin egen yrkeskultur.

Professionalisering är en social process när ett yrke förvandlar sig till profession - en kollektiv mobilisering för att höja statusen och få en bättre samhällsposition.

Hur kan lärarkårens historia och nutid analyseras i ett professionaliseringsperspektiv?
“Läraryrket som profession låter sig inte fångas på något enkelt sätt därför att gruppen som helhet är så heterogen och har bestått av en sådan brokig skara människor. Lärarna har haft olika bakgrunder och förutsättningar. De har rekryterats från olika samhällsklasser, varit av olika kön, undervisat på olika stadier och haft elever i olika åldrar, i olika ämnen och på olika slags linjer. De har haft tjänster i olika geografiska områden, styrts av olika läroplaner, myndigheter och huvudmän, fått olika lärarutbildning och använt olika professionella och fackliga strategier”. Christina Florin

Att vara lärare blir då ett högst personligt förhållningssätt till yrket och yrkets innehåll. En lärare har i kraft av pedagogisk ledare för en elevgrupp oinskränkt “makt” att genomföra undervisning på sitt egna sätt. Det är då svårt att se en gemensam kärna av professionens innehåll på denna basis. Då finns alltså inte “verktygen” för att höja status och lön för lärare. Man kan önska högre lön än andra, som man gjort i flera avtalsrörelser, men faktum talar emot detta. Med skolans mindre goda resultat finns ingen förståelse för detta i samhället.

“Kort sagt lärarnas professionella historia är ett virrvarr av olika berättelser som skiftar efter tid och rum och efter kulturella, politiska och ideologiska paradigm. Därför måste man, när man talar om lärarnas professionalisering, specificera vilken lärarkategori man menar och situera kunskaperna i den historiska kontexten”. Christina Florin

Läraryrket har menar jag, ändå varit ett yrke med hög status i samhället. Då, i ett samhälle, med lägre allmän bildningsnivå än idag. I takt med tiden, när bildningsnivån höjts i vårt samhälle, då märker man av att lärarutbildningen inte följt med sin tid. Man utbildar didaktiskt i stort idag som man gjorde på 1970-talet. Låt vara att man nu “svept” in utbildningen på olika universitet. Denna kosmetiska åtgärd genomskådas lätt när man ser på lärarutbildningarnas innehåll. Här har vi en av förklaringarna till statusförlusten, vem vill nu bli lärare och “rikspolitikernas slagpåse” kan man undra?

Att elevernas vårdnadshavare ställer ökade krav på lärarna är ett uttryck för att man inte har full tillit att de gör ett “bra” jobb. Detta är inte personligt riktat i första hand, utan ofta en misstro mot skolans förmåga att meddela kunskaper och färdigheter.  Vårdnadshavarna är minst sagt tveksamma om man ska uttrycka sig milt.

Med det tidigare sagda kan jag konstarea att läraryrket troligen kommer att förbli ett akademiskt låglöneyrke av döma av de insatser som görs nu. Utan högre krav på att bli lärare, inget klirr i plånboken och ingen högre status, det är den “råa” sanningen. För att få de bästa studenterna så måste man höja lönen kraftigt innan de börjar sin utbildning. Men med samhällets dom över lärarna så är detta i praktiken inte möjligt. Det är hönan och ägget, alltså en omöjlig situation som skapar min pessimism.