Elevernas forskande – en framgångsmodell.

I den traditionella lärarrollen ingår en förmedlande pedagogik, där läraren har kunskaperna och eleverna ska lära sig av läraren. Så ser förmedlingspedagogiken ut.i sitt grundutförande.

Samtidigt vet man att människan inte kan lära sig på detta sätt, då det är omöjligt att föra över kunskaper från en individ till en annan så här, Det blir bara en upprepning av faktakunskaper oftast frikopplade från sammanhanget. För att man ska lära sig måste man reflektera, analysera med hjälp av den inre dialogen och sedan uttrycka sin förståelse för att få återkoppling på den. På så sätt införlivas detta kunskapsinhämtande för framtida nya modeller..

Framgångsmodellen, har skolforskarna visat på, någon typ av elevaktivt lärande. I detta sammanhang vill jag slå ett slag för forskning i skolan. Det finns vetenskapsbaserade  modeller och metoder som mycket väl kan användas redan i grundskolan.

När man arbetar med forskningsinriktat lärande i skolan, då måste man använda metoder som förutsättningslöst ser på världen och dess fenomen. Elever på grundskolan har förstås inte den vetenskapliga bakgrunden, men med  genomtänkta  metoder och  uppställda modeller, så går det.att genomföra olika kvalitativa ansatser på ett meningsfullt sätt.

En metod som man kan pröva, stödjer sig på en vetenskaplig inriktning, fenomenologin, som förutsättningslöst studerar vår omvärld, vilket i högsta grad passar i skolan. Man kan studera ett område och dela in i  händelserna eller data i olika kategorier  (under rubriker) för att senare dra slutsatser.  I naturorienterande och samhällsorienterade ämnen fungerar detta bra även i grundskolan, det vet jag av egen erfarenhet.

Ett exempel kan vara att sätta upp en forskningsfråga. “Varför har fåglarna olika näbbar? Har alla småfåglar korta kraftiga näbbar?. Detta kan vara ett exempel för en åk 4. Man studerar fåglarna och skriva in dem under olika rubriker som “Kraftig näbb”, “Fröätare”, Insektsätare, storlek osv. Från detta material gör man en analys och drar slutsatser. Det blir något helt annat än att läraren säger “Nu ska vi titta på fröätande fåglar”.

I det förra exemplet har inte eleverna svaret på forskningsfrågan, i det andra får man “svaret” presenterat redan innan man börjat. En annan metod är observation, eller att man kan pröva en hypotes. “Vilka bilister stannar vid ett övergångsställe?.”, “Bara äldre förare stannar alltid vid ett övergångsställe” , “Vilka förberedelsemodeller är de bästa för att få ett arbete?” Ja exemplen kan lätt bli många.

Det finns förstås andra typer av elevaktiva arbetssätt. Men viktigast av allt som forskaren H-Å Scherp säger. “Att bara svara på frågor som man aldrig ställt, ger inget intresse eller lärande”, det måste till varje pris undvikas.

Jag menar att det egentligen inte finns någon ursäkt för att inte arbeta med elevaktiva metoder. Att inte göra detta, kan visa på slentrian och ibland på ren slöhet, menar jag. Eleverna är begåvade med egna hjärnor, som behöver tränas på annat sätt än att bara lära in fakta.