Elevperspektiv eller personalperspektiv i dagens skola?

Under modern tid har man slagit fast att skolan är till för eleverna. Under åren som gått har olika begrepp för detta myntats som “SIA-skolan” (skolans inre arbete), “En skola för alla”, “Eleven i centrum”, “Kunskapsskolan” med flera. Man har ordnat fortbildningar för lärarna för att genomföra förändringar i tiden. Men tecknen i skyn visar en annorlunda verklighet.

“Under de senaste decennierna har mycket av bildningsskolan raserats. Besluten om detta har fattats i stor politisk enighet. Det är därför fel att tro att skolan mår bra av ideologiskt samförstånd”. (Göran Hägg)

Mer bekymmersamt menar jag är, att man oftare ser eleverna som ett skolproblem. Man har då bara tittat på elevernas skolresultat, utan att samtidigt se på skolans organisation och förhållningssätt. I detta kan man, om man är skolpolitiker, kanske läsa in att det är elevernas fel att de inte lär sig “det de ska”. Det är både ofarligare och mera neutralt att se felet hos eleverna i stället för hos skolan och därmed ledning och lärare.

Men mitt resonemang leder till att det troligen måste finnas ett avsevärt inverkande personalperspektiv i den svenska skolan, Allt lärare gör ska vara till gagn för eleverna, och intakt med tiden, slår läroplaner, fast. Men även i de yrkesetiska principerna som lärarförbunden antagit finns detta inskrivet. Då kan man undra varför skolan inte ändras i takt med tiden för eleverna. Hur man skall tolka detta kan vara en grannlaga uppgift.

Det kan kanske förklaras av att man håller kvar gamla metoder och gamla synsätt trots att ett antal läroplaner som förordat förändring. Detta kan vara ett av de synliga bevisen på “pedagogisk frihet” som är kopplat till läraren som person. I slutänden kan lärare själv alltså fritt välja sin väg, och hänvisa till “den pedagogiska friheten”. Hur ska man annars tolka varför skolan inte förändras nämnvärt i sina grundsatser? Det är frågan man bör ställa och dra slutsatserna från.

Här är ett utdrag från de yrkesetiska principer som Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund antog tillsammans 2001.
“Läraryrket bygger på samhällets tillit och fordrar ett stort yrkesansvar. Lärare ska på alla sätt använda sitt yrkeskunnande till att höja kvaliteten i sin yrkesutövning och stärka sin professionalism i vetskap om att kvaliteten i yrkesutövningen direkt inverkar på samhället och samhällsmedborgarna”.

Principerna är indelade i fyra block:

• Eleven alltid i centrum
• Läraryrket och den professionella yrkesutövningen
• Att upprätthålla lärares yrkesetik
• Lärares samhällsuppdrag

Man betonar från lärarförbunden att ökad kompetens är ett måste för att upprätthålla yrkesskickligheten. I denna  har skolforskningen en stor viktig del, som man här slår fast.

“Lärare arbetar utifrån en vetenskaplig kunskapsbas kring lärande och vidareutvecklar det pedagogiska arbete enligt aktuell forskning och beprövade pedagogiska erfarenheter. Lärare tar därför ansvar för att utveckla sin kompetens både när det gäller yrkets utveckling och innehållet i undervisningen” (“Yrkesprinciperna 2001”)

De av lärarförbunden antagna principer måste då ha stor inverkan i hur man ger lärare, ansvar och lön, blir då en följd av detta, eller..? Det är viktigt att fastslå att läraren är viktig i skolan, men bara i en skola med ett fungerande elevperspektiv, enligt mitt sätt att se. Hur hanterar man då  lärare som går sin egen väg?  Det är en intressant fråga som jag ibland ställer mig.

Lärares samhällsuppdrag
“Lärare har ett viktigt uppdrag i samhället, att ansvara för kommande generationers grundläggande utbildning och fostran”. (“Yrkesprinciperna 2001”)

En elev med gårdagens utbildning hamnar på efterkälken mot våra konkurrentländer, det förstår alla.  Man kan undra var i den nuvarande  utbildningen ledorden, som är företagens önskelista, syns, som god social kompetens, goda grundkunskaper, kritiskt tänkande, flexibilitet, kreativitet och framtidstro. Dessa måste finnas i en utbildning i tiden, anser jag.