Subjekt eller objekt – den ständiga frågan?

Som pedagog måsta man kunna se igenom skeendet i klassrummet till “rötterna” på den pedagogiska metod eller metoder man använder. Om man är väl förankrad i den/de måste man då och då ompröva sitt sätt att agera och se på verkligheten, menar jag.

Hittills har man i skolan oftast traditionellt behandlat och sett barnet/eleven som ett objekt som man vill bibringa kunskaper och färdigheter. I den synen ligger underförstått att man ser på barnet lite som ett föremål, ett objekt.Då ligger behaviorismen inte långt borta.
Det här sättet att se på människan framträder numera ofta i de dataprogram som eleven tränar med. Man sätter eleven framför datorn att nöta in olika moment, underförstått att man vill “fylla på” kunskap. Det är också viktigt i sammanhanget att förstå att ju aktivare läraren är i denna pedagogiska inriktning ju passivare blir eleverna.

Betraktar man barnet som ett subjekt, ser man på barnet ur det medagerande perspektivet. Ett synsätt där man tar hänsyn till eleven som människa och tänkande varelse. Elever har i alla tider haft med sig erfarenheter och kunskaper till skolan. Dessa kunskaper har ofta inte efterfrågats, eftersom skolans syn på kunskap har varit den viktigaste och ofta skild från “vardagskunskapen”.

Alla människor är nyfikna och inriktade på att lära sig nya saker. Har man den utgångspunkten, att det nyfikna barnet ska ställa frågorna och att vara kreativt, så arbetar men utifrån ett elevaktivt perspektiv. Att låta barnet växa i skolan är en stark framgångsfaktor som i en förlängning skapar nya frågor som ska undersökas.

Om man ser skolan som ett drivhus för små och stora plantor, så har man helt brutit med det gamla ok som skolan burit på genom tiderna. Det finns dock ett antal faktorer som motverkar detta och som man måste vara observant på. Gamla förställningar om lärande, en i många stycken fortfarande föråldrad lärarutbildning och att konservativa idéer ofta ännu har företräde i skolan. Det skall var ordning och reda, eleverna ska “veta hut”, var ett genomsyrande tema i den “gamla” skolan. Denna tes dyker ännu upp då och då i den nutida skolpolitiska debatten

I våra dagar hyllas fortfarande ibland, i kretsar utanför skolan, den auktoritäre läraren som håller sin klass i tukt och förmaning. Man minns tillbaka på sin egen skoltid och menar att på de lektionerna var det ordning och reda, vilket man jämställer med att då lärde man sig mycket. Var läraren också en god pedagog, så stämmer nog detta, men andra elever kanske var rädda av samma anledning, vilket då ibland gav motsatt effekt.