Betygsjakten

Vi har haft och har en betygsdebatt som böljat genom åren. Två läger har funnits hela tiden - för och emot betyg.

Förespråkarna för betyg har genom alla tider trott att betygen är rättvisa och avspeglar vad eleven “kan”. Tyvärr finns moraliska kriterier kvar i skolan som kan slinka in om man inte är observant.

I den gamla folkskolan hade man betyg i ordning och uppförande, man bedömde flit, lydnad och andra moraliska kriterier. Jag vill påstå att kriteriet ”flit” på lektionerna ännu spelar in, att alla läxor görs också, det har jag upplevt med egna öron vid  “betygsdiskussioner”. Enligt läroplan och skollag är det dock endast elevernas kunskaper som ska bedömas och inget annat.

Finns det rättssäkra och likvärdiga betyg om man jämför Sunne och Haparanda?  Nej menar jag. Trots att Skolverket lagt ner mycket kraft på olika matriser för betygsvärdering, och stödmaterial så finns utrymma för godtycke och personliga åsikter. Detta inte sagt för att nedvärdera någon utan bara visa på att det är olika lärare som bedömer elevernas kunskaper i Sunne och i Haparanda.

När människor ska bedöma människors kunskaper och personliga kunskapsmål, blir det nästan alltid olika beroende på vem som gör bedömningen. Det går alltså inte att sätta “likvärdiga” betyg, det är min bestämda uppfattning. Detta är betygens begränsning.

Trots detta utgår man ofta i debatten från att betygen är likvärdiga, alltså att ett A i Sunne och ett A i Haparanda visar samma kunskapsnivå. Varje lärare lägger upp kurserna inom ramen för ämneskurserna men betonar säkert olika saker beroende på just uppläggningen. Man använder kanske olika pedagogiska metoder som då också inverkar på lärandet och kunskapsinnehållet.

Sedan folkskolans begynnelse har man värderat “fakta” som det viktigaste, alltså inte sammanhang och djupare förståelse för processer och förmåga till generalisering  till liknade skeenden. Många gånger har man satt betyg på gott minne och förmåga att lära in utantill. Om man efterfrågar enstaka fakta så faller man lätt i denna fälla.

Man måste också skilja på lärarens kunskap och elevens kunskap, då varje individ har sitt sätt att lära. Man får inte begränsa sig till vad läraren tycker ska vara med om man inte uppfyller hela de obligatoriska ämneskurserna.

Om man ser till förespråkarna för en betygsfri skola, så anser många att det är bättre att gör många utvärderingar än bara terminsbetygen. Då ska man veta att skolan tidigare var dålig på att dokumentera  elevernas kunskapsinhämtande löpande. Detta har blivit åtskilligt bättre sedan de individuella utvecklingsplanerna infördes. Men här finns svagheter, när ska man utvärdera?, hur ofta ska man utvärdera?, vilka kriterier ska gälla? osv. Ja här fordras god planering och stor ambition om man väljer detta sätt.

Till slut menar jag att betygsdiskussionen måste bli djupare och mera precis och därtill vila på vetenskaplig grund, där man strävar efter just likvärdighet och rättsäkerhet. Detta innebär en mera omfattande utbildning i att sätta betyg än vad många lärare har idag, anser jag. De svepande politiska åsikterna är mera till skada än nytta, när man talar om elevernas kunskaper förr och nu.