Är det traditionella schemat den mest konserverande faktorn mot en modern skola?

Det traditionella veckoschemat är ett schema, som ser likadant ut under hela läsåret. Arbetet delas in ämnesvis i kortare pass. Traditionen att använda det traditionella veckoschemat i skolan är lång. Utvecklingen har dock gått från färdigutformade veckoscheman i de första “Normalplanerna” för rikets skolor till en “uppluckrad styrning” i Lpo 94. “Trots att läroplanen kom 1994 har det skett en
mycket liten utveckling inom schemats område”  Mattsson 2008).

Mina upplevelser av ett fast schema är lite olika. När jag började som lärare var det en livlina för att fungera som lärare. Men snart kom begränsningarna i ett fast schema att bli besvärande. I och med läroplan 1969, kom utökade möjligheten att arbeta utanför schemats ram genom de olika grupparbeten som då förordades.

Med läroplan Lgr 1980, skruvades det mesta tillbaka till traditionen, dvs man pratade mycket om garantitimmar i de olika ämnen genom den fasta timplanen. Tanken bakom detta var att eleverna ska ha X antal lektioner i matematik och X lektioner i geografi osv. Lpo 94 tillförde lite i den här riktningen, man gick oftast på traditionen., upplever jag.

I detta finns än ett kvantitativt tänkande, dvs att eleven lär mera genom att sitta X antal lektioner. Man tar ingen hänsyn till kvaliteten på dessa lektioner. En lärare kan ha 30 lektioner i geografi med mycket hög kvalitet vilket möjliggör ett kraftfullt lärande, medan  en annan lärare behöver 100 lektioner för att nå samma resultat. Så här har vi kvantitet och kvalitet som en genomgående faktor.

Jag menar att det inte är naturligt att anta att eleverna lär bäst matematik 3:e lektionen på måndag, 1:a lektionen på tisdag, 1:a lektionen efter lunch på onsdag osv. Då man strax innan kanske har haft engelska eller fysik.

“Den som ser med friska ögon på den här skolans tidsanvändning upptäcker att den inte är optimal ur lärandesynpunkt. Det fundamentala problemet är att ämnen inte ingår i en större helhet, inte blir del av en och samma lärprocess. När en ny lektion startar återupptas en lärprocess som avbröts vid ett tidigare tillfälle. Under veckans dagar återupptas och avbryts cirka tio korsande lärprocesser (en för varje kurs) vid sammanlagt cirka 25 tillfällen” Norell (2008 s.135).

Min uppfattning är helt klar, det fasta läsårsschemat inger en förrädisk trygghet, utan för den skull skapa ett optimalt lärande. Att arbeta med kvalitet är ofta inte detsamma att “sitta av” X antal lektioner

Visst behövs ett visst mått av schemaläggning för exempelvis, idrott, hemkunskap, fysik osv i grundskolan och på gymnasiet. Detta är en följd av att man kanske bara har en idrottshall som exempel.

Enligt Näslundh (2009) är schemat ett hinder för skolutvecklingen. “Genom att se på schemat på ett mer flexibelt sätt skapas möjligheter till att friare arbetssätt och en utveckling av skolan. Ett flexiblare arbetssätt kan också hjälpa elever som saknar motivation för sina studier” (Näslundh 2009 s.5).

Som enskild lärare kan man kanske bli “lite nervös” av att arbeta friare än ett fast läsårsschema. Men inget hindrar att man då har ett avprickningssystem som dokumentation för arbetet.

Min uppfattning är klar, ett fast läsårsschema tar ingen hänsyn till kvalitet och elevgrupp, inte heller till optimal skolverksamhet. Den enda som är nöjd, tror jag, är den som lagt schemat.