Skolans senaste “räddningsplanka” är de sociala medierna och föreställningar om dem.

I skolans värld lever en föreställning om den “digitala generationen” som skild från de som är över 35 år och äldre. Man menar på allvar att det finns en klyfta t. ex. mellan elever och lärare när det gäller att lära tekniken och att använda den- Det som många anser har tydliggjort detta är användandet av de sociala medierna. Detta menar Livingstone och Haddons är just ett löst antagande. Jag har hört mer än en lärare säga “eleverna är så duktiga med IT, så de ser bäst själva vad man kan göra”

“Allt fler empiriska studier syns utmana, eller rent av avvisa, den allmänna bilden av åldersrelaterade skillnader i teknikhantering”. Livingstones och Haddons (2009)

I ett försök att förnya sig inom det gamla så “kastar sig” lärare ofta över olika typer av “räddningsplankor”, det kan vara olika sociala medier i undervisning och då ofta utan eftertanke. Jag menar att medierna i sig inte tillför något utan att man pedagogiskt sätter in dessa i ett lärande sammanhang. Det gör att man kan dra nytta av den digitala teknikens möjligheter.

Cuban (2001) har i sina studier funnit att när lärare tar till sig och tillämpar ny teknik i undervisningen används denna i hög grad till att vidmakthålla den rådande och nästan uteslutande lärarcentrerade undervisningen, inte att förändra densamma.

De flesta som förstår datateknikens möjligheter ser snart att man inte bara kan  “gå på i ullstrumporna” och försöka tränga in den digitala tekniken i det gamla.

“De slutsatser Cuban (2001) drar ifråga om tekniksatsningarnas ringa betydelse för undervisningen är väl grundad och utbredd i forskningen”  Kennewell, Tanner, Jones och Beauchamp (2008)

Jag kommer tillbaka till den förmodade “klyftan” mellan elever och lärare. Denna kan göra att man på något sätt tror att elever kan klara även den pedagogiska biten eftersom de ofta klarar av teknikhanteringen. Men verkligheten visar ofta en annan bild.

“Betydelsen av att som pedagog utmana och förändra det rådande sätten på vilka man bedriver sin undervisning har uppmärksammats i forskningen, för att förklara svårigheten att integrera IKT i den reguljära undervisningsverksamheten. Niclas Ekberg (2012)

Condie och Livingston (2007) menar att pedagogen kan uppleva ett hot inför utsikterna att fokusera smärre grupper istället för helklass, förändra och kanske förlora sin professionella identitet och auktoritet, eller att eleverna kanske inte mäktar med att axla ett ökat individuellt ansvar”.

“Nära besläktad med nyss nämnda rädsla visar sig i resonemangen om lärarstrategier där man talar i termer av trygghetspremiering och riskeliminering, vilka tar sig uttryck i att pedagogen håller sig till det väl beprövade och fungerande framför att riskera osäkra utfall genom att pröva nya metoder” Niclas Ekberg (2012)

Än en gång kan jag konstatera, att läraren är en viktig faktor i skolan. Om läraren inte vill ändra sig i tiden, så är det  nästan den mest konserverande faktorn i svensk skola och inte, som man vill påskina, eleverna. Med detta faktum kan man inte “släppa lös” eleverna i de sociala medierna och tro att det med automatik “uppstår” ett lärande.