Är det finska skolundret entydigt?

I den svenska skoldebatten presenteras Finland oftast som en framgångssaga. I DN (15/2) skrev exempelvis idéhistorikern Sven-Eric Liedman. att han ”har skådat ljuset” i det finländska utbildningssystemet

”Hård centralstyrning ger resultat. Skolan i Finland ses ofta som föredöme när det gäller till exempel matematik. Men det finns olika sätt att mäta kunskap och den finländska framgångssagan är inte entydig. Det är långt ifrån säkert vilka kunskaper som är mest önskvärda”, skriver skol­forskaren Gabriel H Sahlgren.

Det är sedan länge känt att man kan ”ljuga med statistik”, utesluta eller inrikta, beroende på vilket resultat man vill betona. Helt klart vill man i eget intresse välja de mest positiva resultaten.

”Analyserna betonar att Finlands läroplan helt enkelt fokuserar mer på den vardagliga matematik som Pisa (Statistisk insamling av skolresultat) mäter. Mycket riktigt presterade finländska elever relativt svagt även i den lilla algebra som förekom i Pisa 2003. ­Absolut bäst var de på diagramuppgifter som inte krävde mycket räkning alls, vilket också gällde i TIMSS 1999. Till saken hör även att miniräknare var otillåtna i TIMSS (Statistisk insamling av skolresultat) det året, vilket aldrig varit fallet i Pisa. Detta ger en mer sober bild av finländska elevers matematikkunskaper” (DN 2012-06-15

Finlands skolsystem har många bra egenskaper. Dock finns dessa orosmoln att man inte bör stirra sig blind på ett enda kvalitetsmått. Den centraliserade finländska läro­planen framhåller klart vissa kunskaper över andra, men samtidigt är det långt ifrån säkert vilka kunskaper som är mest önskvärda.

Den här forskningen ursäktar inte på något sätt de svaga svenska skolresultaten. Att decentralisera skolan gör att skolsystemet löper en risk att urholkas genom ett stort antal tolkningar på vad skolan skall meddela. Vilket kan ses som en motvikt till Finlands centraliserade skolsystem. Flera länder med centraliserade skolplaner visar liknande resultat som Finland, där man mäter vad forskarna kallar vardagskunskaper.

Skoldiskussionen om kvalitet i skolan bör i stället diskutera förhållandet vardagskunskaper och generaliserande framåtriktade kunskaper. Det blir en mera rättvis” bild av verkligheten.

Man har i Lgr 11 försökt motverka för vidlyftiga tolkningar genom att använda bedömningsmatriser, ett likartat språk och att ge stöd i processen. Ett försök att leda utan att centralisera. Detta uppfattas tyvärr ändå av många som en centralstyrning och en icke önskvärd  “inblandning” i skolans verksamhet.

En mycket viktigare faktor menar jag som skiljer Finland från Sverige. Det är den stora skillnaden i status för läraryrket. Hög status visar samhällets syn på skolan som viktig. Låg status visar det motsatta. För att lyckas i skolan måsta alla tro att skolan är till för att utveckla och ge eleverna stora möjligheter och en framtidstro.

Det är här den svenska skolan har misslyckats. Här har vi samhällets misslyckande som kommer att få stora konsekvenser framgent. Vi har tyvärr inga undanflykter – vi har med öppna ögon drivit utvecklingen hit och fått en  en diffus och “ungefärlig” skola.