En skola utan engagerad personal är ingen skola i tiden

Många åsikter om hur man ska kunna förbättra svensk skola har myntats av “experter”, politiker och andra. Visst måste skolans personal ha medel för att kunna genomföra undervisning på elevernas villkor. Detta är en grundförutsättning menar de flesta.

En skola utan engagerad personal är ingen skola i tiden. I en “nedåtgående spiral-skola” förvaltar man bara arvet från förr. Att förvalta betyder i klartext att skolans möjligheter urholkas, då vårt samhälle är i snabb förvandling.

Har inte alla skolor engagerad personal då? Visst finns det ännu många engagerade lärare, det är min uppfattning. Men starka krafter motverkar detta över tid, menar jag 

Krafter som:

Låga löner “för det viktigaste jobbet, har man uttalat” 
Kontorstider med mera administration
Låg yrkesstatus om man jämför med andra grupper 
Få personer utanför skolan engagerar sig
Indelning av lärare i “bra lärare” och övriga lärare 
SKL.s lönepolitik – belöna några få
Skolreformer som inte är förankrade i “verkligheten”
På flera ställen finns svag skolledning och för svag ledarkompetens
Från politiskt håll blir det “bara prat och ingen verkstad”

Om man arbetar i skolan i nuvarande “skolklimat”, så, menar jag, att det blir allt svårare för många att orka engagera sig helhjärtat för elevernas framtid varje dag. Detta beror inte på varken lärarnas utbildning eller brist på vilja eller på skolmaterial. Det jag vill sätta fingern på är den “psykiska påfrestning” som många lärare “hukar” under i dessa tider.

Om hindren blir för många så blir det allt svårare att se en framkomlig, utvecklande väg genom de motverkande krafternas kraftfält. Om man som lärare ser att det stöd och uppskattning man får, minskar för varje år, så kan tankar komma som “ingen bryr sig om skolan ändå, så varför ska jag förstöra min hälsa genom att stånga pannan blodig mot en vägg”

Ser man i det större perspektivet, så är det “dåligt förvaltat kapital”, att svika en hel yrkeskår och samtidigt kräva att de ska arbeta som tidigare med “glädje och engagemang”. Det, menar jag, är kanske att begära för mycket.

I mina ögon så ser jag att “samhället” övergivit sin skola för kortsiktiga vinster. “Rådlösa skolpolitiker” hänvisar till lagar och förordningar “skolan skall…”. När detta inte är förankrat så blir det så här. Sedan verkar man förvånade att allt fler lärare blir uppgivna och överger yrket till förmån för andra yrken där man blir uppskattad.