Är det långsiktiga målet att avveckla svensk skola helt och hållet?

Vi har nu en tid hört uttalanden av en alltmer “desperat” skolminister, jag kan inte tolka alla utspel på annat sätt. Det senaste förslaget är en ettårig gymnasieutbildning utan teoretiska ämnen redan 2013. Är detta den kunskapsskola som Skolministern har talat om?

“Regeringens förslag om en ettårig gymnasieutbildning utan teoretiska ämnen är med i budgetpropositionen nästa vecka. Målet är att den ska börja införas, om än i mindre skala, redan nästa år”, säger utbildningsminister Jan Björklund till DN.

Man kan undrar om syftet är att avveckla (eller “avväpna” kanske man ska säga) svensk skola helt och hållet. Nu läggs denna “reform” till de övriga av tvivelaktig värde.
Kan det vara så att Skolministern har läst Nils Christies bok “Om skolan inte fanns” från 1972?

 

Problemet är förstås att inget löser sig på den väg man anträtt!

Här är listan:
1. Skolforskare anser att det inte är fel på eleverna utan på skolans didaktiska utformning och inriktning. Den måste vara framtidsinriktad och inte “tillbakariktad”. Allt fler elever står därför utanför arbetsmarknaden som ett resultat av detta.

2. Man har sett till att lärarnas administration effektivt hindrar dem från att undervisa i den utsträckning som behövs.

3. Undermåliga lärarutbildningar har fått fortgår för länge. Nu är man inte ensam skuld till detta, men att vänta så länge – var det nödvändigt?

4. Man har skapat en Skolinspektion som pekar finger och är tandlös i största allmänhet. Man förelägger skolor om åtgärder utan att något väsentligt händer över tid.

5. Vi ska tillbaka till kunskap i skolan har Skolministern sagt. Vilken kunskap då? Vilken målbild har Skolministern? Den gamla “Faktaskolan” från förr knackar redan på dörren igen.

6. Reformer i gymnasieskolan med praktiska utbildningar som få vill gå på. Skolministern har missat att världen förändras och att vi måste lära hela livet och då byta yrke vid behov.

7. Satsningar för att utbilda lärarna i gamla pedagogiska metoder. Traditionell katederundervisning, en metod som länge varit utdömd av skolforskarna.

8. Man har låtit friskolorna få hållas i en gräddfil för länge, utan krav på att de ska tillhandahålla likadana resurser som de kommunala skolorna ex skolbibliotek, utbyggd elevvård mm

9. Skolministern “spelar med” i det fackliga spelet  med “duktiga lärare” och övriga lärare. Resultatet av detta blir en bild av ett A- och ett B-lag. Hur förbättrar man skolan med denna metodik?

10. Lärarlegitimation som blir en “subväg” bort från verkligheten, då de utbildade lärarna redan har “papper” på sin utbildning. Till råga på allt kan 30.000 erfarna lärare hamna utanför de skissade kriterierna för legitimationen.

11. Man lade ner “Myndigheten för skolutveckling“, vars uppgift var att medverka till att utveckla skolan.

12. Politiska ideologier och föreställningar har alltför ofta fått gå före de pedagogiska menar jag.

13. Dåligt förankrat betygssystem. Fortfarande finns svårigheter i hanteringen av detta, vilket blir förödande för trovärdigheten. Lärare behöver mera kunskap om att sätta betyg med det nya systemet, det påtalar flera lärargrupper.

Man kan undra hur länge man måste hålla på med negativa listor av denna typ, för att beskriva skeendet. Man måste ändå fundera över de vidtagna åtgärderna, det är ganska fantastiskt att man kan “peka” åt fel håll så många gånger, och det med hela handen.
Nelson Mandelas berömda ord, gäller även i Sverige, även om skolmyndigheterna inte tycks tro det, menar jag.