Ny “larmrapport” om “dålig” läsning igen!

Så har man än en gång, sedan sist, konstaterat att för många elever har en otillräcklig färdighet i läsning. Detta faktum har varit känt sedan ett flertal år. År 2009 hade 17,4 % av alla 15 åringar (var 5:e pojke)  en otillräcklig läsfärdighet för att som medborgare kunna läsa i de nödvändiga situationerna , har man konstaterat.

Man kan i undersökningen konstatera att utbildningen för lärare spelar roll. Den har under 10-15 år varit undermålig på våra lärarhögskolor. Detta har drabbat tre viktiga områden i skolan, läsning, skrivning och räkning.

Men man skakar ändå på  huvudena och förundrat konstaterar undersökningens resultat  utan att verka förstå vad som hänt.
Ett skolråd på Skolverket fick en fråga på en konferens om just den dåliga läsningen i grundskolan. Han svarade, “det finns för få småskollärare kvar i grundskolan”

Bilder www.google.com

Han menade då den gedigna läs -, skriv -  och räknemetodik och didaktik som dessa lärare hade från sin utbildning. Då förstod man tydligen bättre än i dag, att läsa och skriva är verktygen för kunskapsinhämtning i övriga ämnen.

Men denna  utbildningsfaktor är inte den viktigaste förklaringen till problemen i dagens skola, anser jag. Om jag ser tillbaka på min lärargärning c:a 15 år och längre, då småskollärarna och de första lågstadielärarna fortfarande tjänstgjorde och jämför med dagens skola, så finns det stora skillnader.
I den gamla läs- och skrivmetoden “visa – lära – träna och öva” hittar vi stor del av förklaringen menar jag. För denna metod finns nu ofta inte lika stor “förståelse” som tidigare dvs, för de två senare stegen “träna och öva”, anser jag. Numera slutar man ofta praktiskt med läs och skrivinlärning innan åk 7, till förmån för övriga ämnen, kan jag krasst konstatera

I den gamla folkskolan tränade och övade man på läsning och skrivning, ofta dagligen genom hela skolgången. Detta gjorde man långt fram i grundskolan också till en början. I vår nuvarande skola har allting alltmer blivit “lika viktigt”, dvs man ser ofta inte  läs - och skrivfärdigheters särställning, menar jag.

För att bli bra i idrott måste man öva, detsamma gäller för att bli en bra läsare. Genom att träningen och övningen fått en underordnad roll i många klassrum,  så blir det så här, menar jag. Ser man på fenomenet, barn som lär sig läsa på egen hand, så håller de  på tills de kan det, dvs de tränar och övar. Detta måste åter bli skolans metod också.

Skolministern påpekade, i en tidningsintervju, att nu när man börjar med läsning i förskolan så kommer det hela att bli bättre, på sikt. Jag tror inte mina öron. Man gör om samma misstag igen, att börja lästräning nu med förskollärare utan utbildning i läs och skrivdidaktik. Man kan bara utbrista HJÄLP!

Man tycks fortfarande tro i politiken att “någon annan” ska kunna lösa skolans problem med läsinlärningen, jag tar mig för pannan.

Jag menar att lösningen på problemet är ganska enkel och består av tre delar nämligen, god läs- och skrivdidaktik hos läraren, att man erkänner läs- och skrivningens särställning och att man tränar och övar tills eleverna blir duktiga att läsa och skriva.

I vårt nuvarande informationssamhälle blir det allt viktigare att kunna läsa och skriva, då mängden producerad text ökar hela tiden. Det blir alltså viktigare än att veta hur höga berg är, då det är lätt att ta reda på om man kan läsa. Lösningen är alltså att erkänna läsningens och skrivningens särart i hela grundskolan.