Varför ska man kraftigt höja lönerna för lärare med undermålig utbildning?

Denna rubrik kunde läsas i en daglig tidning med vidhängande inlägg, där skribenten lade ut texten om lärarnas utbildning.

Skribenten menade att på senare år har lärare utbildats som varit sämre skickade till att bli lärare. (Vilket tyvärr har konstaterats i flera undersökningar). Han menade att först måste pengarna satsas på utbildning och sedan på höjda löner. Argumentet var att om lärarna visade på bättre skolresultat, så skulle de få höjda löner
På så sätt skulle man få upp motivationen för att utbilda sig är kontentan av hans resonemang.

Som alla förstår finns det också lärare med en gedigen utbildning, som leder till goda resultat redan nu. Hur ska de behandlas med skribentens syn? Det är en delikat fråga

Argumentet att generellt avlöna lärare med kraftigt höjda löner har inte den djupa förståelse som lärarförbunden vill göra gällande. Allmänheten har sett det ändrade språkbruket från “10.000 kr till alla” till “ett första tydligt steg mot 10.000 kr”. Det visar, menar jag, att inte ens lärarförbunden tror på löneförhöjningar på 10.000 kr för alla. Men man måste säga detta till sina medlemmar som betalar fackavgift

Vad talar emot?
I dagspressen har man torgfört lärarnas undermåliga utbildning som den viktigaste faktorn för att elevernas skolresultat har försämrats. Detta undergräver förstås lärarnas yrkanden på kraftigt höjda löner.

Mycket strategiskt kom en läsundersökningsrapport som visade att var 5:e 15 årig pojke inte klarade av läsningen för det dagliga livet. Undersökningar av detta slag punkterar bilden av en duglig lärarkår i främst grundskolan.

Andra aspekter som påpekats medverkar till att lärare framstår som mindre professionella, nämligen benägenheten att ta till sig nya pedagogiska och didaktiska synsätt. (Forskning och inspektioner bekräftar detta generellt). Skolan som företeelse , med dagens organisation och inriktning. döms också ut av framtidsforskare och hjärnforskare som otidsenlig och ineffektiv.

Alla föräldrar vill ha det bästa för sina barn, men en segregerad skola som inte når målen blir en belastning. I slutänden blir det föräldrarnas möjligheter och initiativ som kompenserar en dålig skola, kanske genom det fria skolvalet, extraläsning mm.

Vad är verkligheten?
Att enbart beskylla lärarna för de dåliga skolresultaten är förstås att göra det enkelt för sig. Detta är ju det främsta argumentet man talar mest om tyvärr. Men dilemmat dåliga skolresultat och otillräcklig lärarutbildning på allt för många ställen är förstås besvärande.

James Sjöström 2012 skriver>:
“Förutom läraren finns det också en mängd faktorer som den enskilde läraren har svårt att kontrollera, t.e.x. skolledningens kompetens, skolans resurser, lärarens tid för förberedelse för undervisning och meningsfull återkoppling till eleven, föräldrarnas socioekonomiska bakgrund, elevens sömnvanor och matvanor, psykiska mående, konkurrerande fritidsintresse, bara för att nämna några”

James Sjöström tar upp en tydligare bild av de problem som inverkar på skolresultaten. Den är mer nyanserad, men menar jag, den sätter fingern på en viktig punkt, nämligen skolledningens kompetens, visioner, skolans resurser och hur de används. Dessa faktorer är inte påverkbara i vanlig mening av lärarna som blir generellt syndabockar i debatten. Inte heller elevens sociala liv kan de påverka mer än med ord, som vikten av sömn mm. Att få en lärarkår som underkänns, där alla dras över samma kam, tillför inget.

Välja fokus
Man måste i skolan fokusera på individerna även när det gäller lärare, inte på kollektivet. Detta talar för individuella löner, men då som ett kvitto på duglighet och inte på att man kan “prata för sig” eller någons godtycke. De individuella lönerna kan dock motverka möjligheterna till samarbete och utveckling mm, men i detta läge är de nog trots allt ett nödvändigt ont för att komma framåt. Alla elever förtjänar professionella lärare som har blicken riktad mot framtiden och dess krav.