Kommunaliseringen av skolan - ett misstag eller medveten penningpolitik?

Redan innan kommunaliseringen såg man problem som skulle kunna uppkomma genom den decentralisering av skolan som skulle ske.

“Inför kommunaliseringen så ansåg man att styrningen av skolan skulle bli svagare och ojämlik, resurserna fördelas godtyckligt, lärarnas status skulle sjunka och skolans fokus på kunskapsmålen därmed tappas bort.” Tina Acketoft 2012

Precis allt detta, och lite till, ser vi nu effekterna av i dagens skola. Lärarna har låg status och vi har en ojämlik skolas med en ojämn fördelning av medel.

Det är ändå klädsamt att det visas ett visst mått av ödmjukhet genom att: man säger: “Jag frånsäger inte att vi socialdemokrater har ett ansvar för den utveckling som skolan haft sedan 1990-talet". Sanningen är ju att resultaten i svensk skola dalat åtminstone sedan 1991 – ett fenomen som sammanfaller väl med den kommunalisering av skolan som dåvarande skolminister Göran Persson  genomförde – utan varken stöd från någon utredning eller lärarfackförbunden.” Jan Andersson 2012.

Det stod tidigt klart för mig,, inte minst i samtal med kollegor, att den decentralisering av skolan som skedde i och med kommunaliseringen, var början på en diffus och godtycklig skola. Som ett exempel där en kommun kan satsa 32 000 kr per elev och en annan 72 000 kr. Detta spelar roll, allt beroende på om det är en kommun med stora resurser. En fattig kommun får inte automatiskt en sämre skola, men risken för detta är mycket stor.

En decentraliserad skola på kommunal grund blir mycket svårstyrd i ett Sverigeperspektiv, menar jag och flera med mig. Säkert gör alla kommuner det bästa de kan för den kommunala pengapott man kan avvara för skolan. Man måste dock förlita sig på att lokala politiker kan se framtiden och verka därefter. Av egen erfarenhet vet jag att detta önsketänkande lider under många olika åsikter, ofta partipolitiska.

“Men, frågan om den orättvisa fördelningen av resurser och hur de används, äger inte riksdag och regering. Den ligger i kommunpolitikernas händer så länge som Göran Perssons ”reform” vilar över utbildningsväsendet. Tina Acketoft 2012

Man tillsatte en Skolinspektion som i efterhand skulle “peka finger” åt kommunerna om man brutit mot vad staten bestämt. Inte ens Skolinspektionen kan påverka att skolan blir jämlik eller likartad.  Man tittar på det statliga regelverket och gör en bedömning om den enskilda kommunen/ skolan lever upp till detta. Denna bedömning blir högst relativ, det är utförandet av reglerna som blir styrande.

När skolan var statlig, så var inte allt frid och fröjd, då heller. Men styrsystemen för exempelvis alla grundskolor var då desamma. Då fanns de lagliga påtryckningarna med en lägstanivå, som baserade  sig på nyckeltal och resurser i procent räknat för exempelvis extra medel till elever i behov av särskilt stöd.. Dessa nyckeltal och procentsatser var bindande.

 

Det som nu kännetecknar skolan i gemen är att man gör så gott man kan, men utan ett bestämt krav på insatta resurser och mängden av medel. Slutsatsen måste bli att ingen enskild kommun egentligen kan klandras för den uppkomna situationen. I stället är det ett feltänkt från riksskolpolitiker när det gäller det statliga regelsystemet och styrningen av skolan. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar som bekant.