Skolproblem, elevvårdsarbete och resurser

I alla skolor skall finnas en elevvårdsorganisation, som består av olika resurspersoner, det kan vara specialpedagog, skolhälsovård, elevens lärare, och medverkan av elevens vårdnadshavare med flera vid behov och där rektor är sammankallande och ansvarig. Skollagen är mycket tydlig i dessa frågor:

                                                        Bilder www.google.com
Skollagen
“Elevhälsan ska omfatta medicinska, psykologiska, psykosociala
och specialpedagogiska insatser. Elevhälsan ska främst vara förebyggande och hälsofrämjande. Elevernas utveckling mot utbildningens mål ska stödjas” Skollagen Elevhälsa 25§

“Om det inom ramen för undervisningen eller genom resultatet på ett  nationellt prov, genom uppgifter från lärare, övrig skolpersonal, en elev eller en elevs vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att det kan befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås, ska detta anmälas till rektorn. Denne initierar vid behov en utredning”. Skollagen Särskilt stöd 8 § utredning

Resurserna
Så långt är allt väl och det föreligger inga oklarheter. Men skolan har en tendens att organisatoriskt i början på höstterminen dela ut alla de pedagogiska stödresurserna utifrån behovet på “papperet”. Detta betyder att man ofta schemalägger resurslärare (lärare utan djupare speciallärarkompetens) och speciallärare till 100 %  vid skolstart, ofta utan att först göra en utvärdering av “gamla problem”, vilket försvårar det löpande arbetet.

Det här sättet att “låsa” de pedagogiska resurserna i “förtid” är förstås inte bra. Till viss del är det förstås förståeligt, då man i början av höstterminen har förkunskap om eleverna och deras eventuella skolsvårigheter sedan tidigare.

När alla resurser är utdelade och det under läsåret framkommer pedagogiska stödbehov som olika elever har, så är det ofta svårt att ta fram ytterligare resurser, det vet jag av erfarenhet. Men en del av dessa resurser skulle kunna användas allmänt till en början för stöd i klassgrupper intill de behövs för enskilda elever.

Elevvårdsarbetet
Om en elev anmäls till elevvårdskonferensen av sin lärare, som upplevar han/hon inte kan svara upp på ett bra sätt mot elevens pedagogiska problem, då kallar rektor till denna konferens, där de tidigare nämnda personerna deltar. Utredning görs och ett åtgärdsprogram upprättas.

När problem för elever “uppstår” under terminen upptäcks det nästan alltid att det finns ganska små pedagogiska resurser att tillgå för att stödja eleven  Av egen erfarenhet vet jag att inte så sällan, får klassläraren som anmälde elevens skolsvårigheter tillbaka det pedagogiska problemet “i sitt knä”. Oftast bara med några timmars konsultation av specialpedagog. Sedan ska läraren försöka “lösa” elevens problem  i klassrummet, det som han/hon tidigare anmälde som ett svårlöst problem i klassgruppen. Det pedagogiska åtgärdsprogrammet blir då ganska ofta en “hyllvärmare”, då läraren ensam inte kan vara “två personer” samtidigt i vardagen.

Ibland blir elevens skolproblem också vårdnadshavarnas problem, då skolan tenderar att lägga över skolans ansvar, genom att “önska eller kräva” att de ska träna och om möjligt försöka lösa problemet hemma. Trots att detta strider mot skollagen, så förekommer det.

Olika dignitet
Om eleven har något hälsoproblem så får man genast en annan behandling och en resursorganisation finns i form av skolhälsovården. Men den verkliga pedagogiska “hjälpen” i vardagen finns oftast bara på papperet, men alltför sällan i verkligheten, menar jag. Jag upplever att det nu är olika dignitet på ett pedagogiskt problem och ett hälsoproblem, där man tar det senare på stort allvar, medan det pedagogiska ganska ofta “flummas” bort, enligt min erfarenhet för att uttrycka mig drastiskt. Jag tror att mer än en lärare känner igen sig i det som jag tagit upp här.

Ny syn
Jag menar att det pedagogiska elevvårdsarbetet måste reformeras och effektiviseras och att stödet till eleven kommer bort från den slentrian, som åtminstone jag har upplevt. Det är viktigt att se det som ett stöd i lärandet för den enskilde eleven. Man kan inte “behandla bort” en svårighet, typ dyslexi, man måste då lära olika strategier för att komma vidare. Här behövs helt klart en förnyelse i både tanke och handling.