Måste läraren alltid vara den “duktigaste” i klassrummet?

Det är lätt att konstatera att “den nuvarande svenska lärarrollen” är nedärvd sedan folkskolans start. Då läraren stod för all kunskap som skulle förmedlas över till eleverna. Det är viktigt att tänka på att det var lärarens egen kunskap som till en början förmedlades. I sinom tid kom bestämmelser om vad undervisningen skulle innehålla.

Många lärare är ännu i våra dagar tveksamma till att förnya undervisningen till en tvåpartsmodell. Detta gör att man oftast fortfarande betraktar eleverna som objekt i undervisningen. Detta leder till att läraren styr lektionen och bestämmer innehållet i den och låter eleverna medverka där han/hon bestämmer. På så sätt upprätthåller man bilden av den “allvetande” läraren.

Bilder www.google.com

Man har i minst 20 år pratat om en ny lärarroll, den där läraren är “ledsagare”, “medagerande” och “strukturerare” på elevernas villkor. Under dessa 20 år så har jag inte sett detta så ofta. Forskare stödjer den nya lärarrollen likaså, Skolverket och Skolinspektionen. Att mycket lite händer beskrivs som ett allmänt fenomen på alla skolor i Sverige. Visst finns det lärare som anammat denna “nya lärarroll”, men de är försvinnande få, vill jag påstå.

Hur kan det då fortfarande vara så att läraren ofta genomgående är ensam förmedlare av kunskap i klassrummet? En viktig faktor är säkert rädsla, rädsla att just tappa “greppet”. En annan faktor är den lärarutbildning som bedrivs och har bedrivits, där man prioriterat det praktiska, dvs den “praktiska lärarkunskap” som förts över från en lärargeneration till nästa. Man vill inte gärna släppa in elevaktiva metoder med elever som en likvärdig part i lärandet av någon anledning.

Den traditionella metoden på lektionerna har bestått av en genomgång och sedan av enskilda övningar, där man som elev ska vara sysselsatt enskilt, eller till och med, måste vara sysselsatt och flitig. Detta belönas enligt Lutheransk anda, den som genomsyrat svensk skola sedan folkskolans tid.

Ibland blandas flit ihop med egen färdighetsträning. Men flit står ofta för arbete utan djupare förståelse eller eftertanke. Nu är det förstås så att personlig färdighetsträning också är viktig del för den enskilde eleven, men inte i den omfattning som nu oftast sker, som bara en enskild sysselsättning. Många av de praktiska pedagogiska metoderna är hopplöst ålderdomliga, det vet jag av egen erfarenhet. Det är katastrofalt när man känner igen moment från sin egen lärarutbildning hos de som precis nu lämnat lärarhögskolan.

Förutom rädsla så måste många lärare alltid ha “fast mark” under fötterna för att känna sig trygga. Detta är inget konstigt, utan bara mänskligt. Ingen vill förändra något utan att först tro att det går bra.

Är allt lärarnas fel då? Långt ifrån, då de blivit “svikna” av rektorer i så motto att man alltför sällan prioriterat förändringsarbete  och förnyelse, det menar jag på fullt ansvar. “Passiva” rektor som “gräver ner sig” i administrativt arbete, tar väldigt liten del i det utvecklade pedagogiska arbetet som måste bedrivas då vårt samhälle förändras. Detta konstateras nästan alltid vid Skolinspektionens inspektioner. Det gör att lärarna inte tvingas att “titta över trädtopparna”, det räcker om de har “näsan på vägen” och resultatet förblir vid det vanliga.

Om inte skolledare eller skolpolitiker bryr sig, då får man bara mera av det vanliga, eftersom detta redan är invant och bekvämt.