Varför fuskas lärarnas kompetensutveckling ofta bort?

Svensk skolforskning har visat på bristerna i svensk skola, sedan årtionden. Då kan man fråga sig varför man inte angriper problemen bättre med kompetensutveckling i kommunerna? Jag menar att orsaken oftast är otillräckligt avsatta medel för kompetensutveckling och därtill ren okunnighet.

Ibland har man en dålig bild av skolans inre arbete som skolledare. Några rektorer saknar akademisk pedagogisk utbildning eller vilja att ta i skolutveckling av andra orsaker. Att ett antal skolledare har dålig insyn i vad som händer i klassrummen och i pedagogiska frågor är belagt i Skolinspektionens rapport om rektors ledarskap. 

Om tillräckliga medel inte finns för adekvat kompetensutveckling, så faller skulden förstås på rektor. Likaså om man inte sätter sig in i lärarnas problemområden som kräver kompetensutveckling.

Av lång erfarenhet vet jag att kompetensutbildningen ofta “fuskas” bort. Inte sällan sker fortbildning på “hobbybasis”, dvs en ytlig verksamhet, som inte på långa vägar uppfyller kravet på hög  kvalitet. Man lägger ibland in vanlig planering av verksamheten på kompetensutvecklingsdagar istället för att hantera kompetensutveckling som leder till att lärarna kan förkovra sig för sin yrkesutövning. Enligt de avtal som har ingåtts för lärare ska all kompetensutveckling vara av hög kvalitet. Man ska inte godta något annat.

“Kritiken mot lärarnas kompetensutveckling har varit intensiv, dels därför att kvaliteten varit för dålig och dels för att många lärare saknat kompetensutvecklingsplan” (Holm 2004)

“Samtidigt behöver lärarna sammanhängande längre yrkesutveckling för att förkovra sig och reflektera över vad som sker i klassrummet” (Holm 2004).

Många sk. studiedagar, som jag upplevt, har varit av typen “sitta av”, andra har känts som en förolämpning. När vi suttit där, kanske 200 – 300 akademiskt utbildade lärare med högskole- och universitetsutbildning och sysslat med saker på knappt gymnasienivå.

Varför fuskas kompetensutvecklingen ofta bort är rubriken på inlägget?  Skolans kompetensutveckling kännetecknas ofta av att man sysslar med något annat än det som behöver avhandlas på denna tid. Skolans problem är jobbiga att ta i så de vill man helst undvika, menar jag.

Eftersom personliga kompetensutvecklingsplaner i många fall saknas så sker kompetensutveckling ofta “duttmässigt”. En kurs här och sedan något helt annat som inte är planerat utifrån den enskildes behov eller i rätt sammanhang. Ganska ofta saknas som sagt en genomgående linje.

“För att förändringarna i skolan ska lyckas så måste lärarna involveras i förändringsarbetet, det har man hittills inte gjort i någon större utsträckning” (Hargreaves 1998)

Kompetensutveckling har blivit än mer viktig för den enskilde, då den nu också hänger ihop med löneutvecklingen. Om man inte har möjlighet att förkovra sig på studiedagar och andra utbildningar hur ska man då kunna höja statusen på läraryrket och medverka till en bättre skola?

All utbildning måste kvalitetssäkras, allt annat är av ondo. Ska man som lärare uppleva fler studiedagar att sitta av, då är det faktiskt bättre att man gör något annat på denna tid. Jag menar att det är “tjänstefel” om man inte som rektor förstår problemet och med det medföljande ansvaret för att medverka till att lärarna blir än mer professionella. Vi kan inte ha en skola där studiedagarnas signum framför allt annat, är att de är “elevfria”, det är min åsikt.