Tänk japanskt och bli bättre i matematik

För att illustrera detta vill jag visa några exempel på matematikundervisning för svenska och japanska elever. En jämförelse mellan ett par läromedlens uppläggning och indelning och hur lektionerna vanligtvis går till. För att kunna presentera inlägget har jag refererat till Tomoko Helmertz utmärkta arbete om bland annat japansk – svensk matematikundervisning i ett arbete hon gjorde 2007 med uppföljning 2010. Det här inlägget skummar bara på ytan och har till syfte att väcka intresse. Läs hela Tomoko Helmertz arbeten med hjälp av länkarna sist i inlägget.

Läromedel
Det svenska läromedelsexemplet är taget ur “Möte med matte C och D “(Liber, 2001)

“Det svenska läromedlet i jämförelsen innehåller 8 kapitel och sammantaget 324 sidor. Varje kapitel är uppdelat i basdel, diagnos och G/VG-del med i genomsnitt 150 uppgifter per kapitel för elevarbete. De olika kapitlen började med en genomgång med illustrationer av vad som ska behandlas. Uppgifternas syfte är att eleverna ska förstå innebörden av begreppen när de löser problemen.”(Tomoko Helmertz 2007) 

Om man tittar i det matematiska innehållet, så innehåller en del kapitel flera delmoment med några sidors intervall. Dvs, dessa kapitel kan bestå av olika små moment med förklarande delar som eleven själv ska kunna lära. Man kan nog se i läromedlet att på en del ställen är den matematiska röda tråden svag.
Svenska matematikläromedlen är till stor del upplagda för elevernas individuella räkning. Det här läromedlet är, i mina ögon, traditionellt uppbyggt och skiljer sig inte nämnvärt från flera andra, anser jag.

Det japanska läromedelsexemplet är taget från “ChugakuSugaku 2 (Kyoiku Shuppan", 2001)”

“Det japanska läromedlet innehåller 6 kapitel. Det finns totalt 191 sidor och genomsnittligt antal uppgifter är 35 per kapitel. Förutom boken har varje elev en uppgiftssamling som extra material. Innehållet i läroboken är fullt av svårare matematiska
begrepp, och läroboken är fokuserad mest på nya begrepp som bygger på vad eleverna lärt sig tidigare. Varje avsnitt börjar med ett undersökande problem med en bild, och fortsätter med en förklaring på lösningen. Det kan vara vardagsrelaterade eller rent matematiska problem. (Tomoko Helmertz 2007)

Jag ser skillnader i uppläggningen av  läromedlen, där det svenska bygger på “nöta in” kunskaperna och det japanska som bygger på förståelse, kreativitet när det gäller lösningarna. Det svenska läromedlet har c:a 150 uppgifter till varje kapitel och det japanska 35.  Uppgiftsmängden talar sitt tydliga språk. Här finns helt klart saker att fundera över, menar jag.

Lektioner
Svensk “typ-lektion” i matematik
En typisk svensk matematiklektion är uppdelad i två delar. Den svenska typlektionen börjar med lärares genomgång,
10 – 15 minuter. I genomgången ger lärarna ofta några problemexempel ur läroboken eller uppgifter som eleverna erfarenhetsmässigt har svårt för. Eller repeterar det som inte fungerade förra lektionen. Efter genomgången räknar eleverna vanligtvis enskilt tills lektionen är slut. Läraren går runt och “tittar till” eleverna, och om det behövs handleder läraren eleverna enskilt under denna del av lektionen.

En japansk “typlektion“ i matematik
De japanska matematiklektionerna kan delas upp i så många som upp till åtta segment. Först presenterade läraren dagens problem genom att skriva dem på tavlan och sedan förklarade han lösningarna ett steg i taget. Eleverna skriver noggrant av alla genomgångar på tavlan i  sina anteckningsböcker. Dessa problem repeterades 2 eller 3 gånger under en lektion beroende på innehållets svårighetsgrad.  Under lektionen behandlades bara ett fåtal problem och en stor del av genomgången går åt till diskussioner kring olika lösningar på ett enda problem.(Tomoko Helmertz 2007)

Lärdomar
Jag kan se ganska stora skillnader mellan matematikundervisning i Sverige och Japan i dessa exempel. Ovanstående genomgång vill väcka intresse för att rannsaka om svensk matematikutbildning kan lära av andra.

I Sverige går man rakt på vad som ska göras på lektionerna och sedan “släpps eleverna fria” att räkna själva. I det japanska exemplet härleder man de matematiska problemen djupare för att sedan låta eleverna hitta flera lösningar på de presenterade problemen genom diskussioner och ofta med arbete i grupper. Kanske är en av lösningarna på våra matematikproblem, att tänka “japanskt” och bygga mera på att förstå och att diskutera matematik än att mest bara räkna enskilt.

Läs Tomoko Helmertz arbete från 2007 Här
Läs Tomoko Helmertz arbete från 2010 Här