Endast statsgodkända “kunskaper” mäts

I grundskolans styrdokument, Lgr 11 med kursplaner, fastställs den skola som Sverige ska ha. Alla vill att den ska vara kreativ och viktig för eleverna och på ett individualiserat sätt kunna möta alla. Problemet som dock uppstått är att man inte definierar vad “kunskap” är för något, utan fixerar sig vid mål och uppvisande av målbeteenden i stället. I läroplanen framhåller man de enskilda skolämnena ”tydligare”, säger man, vilket luckrar upp kunskapsbegreppet. “Kunskap” blir då  vad “staten” anger i de enskilda kursplanerna. Det blir då svårt att gå utanför ramarna eftersom man sedan bara kontrollerar med nationella prov mot kursplanernas skrivningar med hjälp av de olika matriserna för bedömning. Man kan alltså i grunden inte gå alternativa vägar än de staten föreskrivit, genom detta.

Bilder www.google.com

Övertro på de olika skolämnena
Jag har i tidigare inlägg påpekat att möjliggöra kunskaper i en process med t. ex 2 lektioner biologi, 1 lektion samhällskunskap och 2 lektioner geografi inom samma område inte fungerar. I detta uppsplittrade system finns nästan ingen ämnesövergripande tanke utan man bara kör på i de olika stuprören, oftast utan att samlägga lektionerna i “realtid”. Ingemar Berglund beskriver detta på ett tydligt sätt här:

“I Björklunds skola skall eleverna fösas runt på de redan upptrampade (ämnes)stigarna som blir allt djupare för att till slut bli som diken och förhindra utflykter i det okända. Hur detta skall kunna skapa den goda samhällsmedborgaren, som också är så kreativ som vi alla är överens om att vi behöver vara i den allt hårdare globala konkurrensen, är för mig en gåta”. (Ingemar Berglund rektor 2013)

Kreativitet saknas
Den ”gamla” skolan med förmedlingspedagogik är ingen bra miljö för kreativitet och att tänka själv. Genom denna pedagogik får eleven reda på vad de ska göra, hur de ska göra och när de ska göra det. Resultatet av detta blir bara att svara på frågor eller leta efter den information som läraren “förväntar sig” och att hinna med så mycket som möjligt av detta på lektionerna.

Skolan har i grunden inte förändrats
“Min känsla är ändå att politiker inte vill ta tag i de allra viktigaste frågorna för skolan idag eftersom det skulle innebära allt för mycket av ett paradigmskifte. De tycks tänka att det är bättre att putsa på den existerande modellen och hoppas att det fungerar bättre den här gången. Men sanningen är att den svenska skolan inte har reformerats i grunden sedan enhetsskolans införande utan endast utsatts för upprepade småreformer av politiker från stat och kommun”. (Örjan Liebendörfer 2013)

Vi måste ifrågasätta det politiska skoltänkandet, menar jag. Skolan är konstruerad för att examinera elever för det existerande samhällets behov. En viktig faktor för skolpolitiker är då att de måste “känna igen sig” i sin egen gamla skola, det drar jag slutsatsen av, genom deras handlande. Detta gör att många elevers kunskaper inte ens passar i det samhälle de ska verka i efter avslutad skolgång, då samhället har utvecklats lite till. En skola som i grunden nu är återskapad från gamla realskole- och läroverksideal platser inte i vår tid. Vi behöver inte elever som fostrats i att underordna sig ett “utantillärande” och att upprepa statiska fakta som de var förr.

Realskolan och läroverkens storhetstid var före 1960-talet sista del och det samhälle som fanns då. I vårt samhälle med ett arbetsliv som är mycket flexibelt krävs andra saker, kreativitet, flexibilitet, vilja och personliga ställningstaganden, för att kunna verka som nyttiga samhällsmedborgare. Var finns nu dessa elever med redskapen och kunskaperna för framtiden?