Gjuta olja på vågorna

I debatten hör man nu oftare företrädare som går i svaromål mot  att det förekommer undermålig lärarutbildning, att skolan har  bristande kvalitet, att en avsevärd mängd blivande lärare har bristfälliga förkunskaper mm. Faran av detta blir ett utslätad desorienterade debatt som motverkar sitt eget syfte, menar jag. Jag anser att den alltför ofta uppstår av “konflikträdsla”  eller ännu oftare av prestige som hindrar att man tittar på djupet.

“Att läraryrkets status behöver höjas stämmer. Men det görs inte genom att sprida en både ofullständig och kränkande bild av den grupp studenter som läser till lärare och som är beredda att ägna sitt yrkesliv åt detta viktiga värv.” (Mia Andersson.  Studie- och karriärvägledare på Malmö högskola 2013).

Det blir väl känslobetonat när man skriver på detta sätt. Att bli lärare är ett viktigt yrke, men då krävs gedigna kunskaper och lämplighet, inte “bara en vilja att bli lärare”. Viljan räcker säkert en bit, men att följa en utbildning som vilar på vetenskaplig grund är något helt annat.

Kris och utveckling
Ibland måste man ställa frågan “varför”? Om man inte kan debattera om exempelvis en verksamhets svaga sidor på djupet, då kommer man aldrig att kunna nå någon framgång. Man måste alltid erkänna att det finns problem, även om de svider, innan man kan åtgärda dem.

Johan Kullberg har myntat begreppet “Kris och utveckling” i sin bok med denna titel. När människor utsätts för oväntade saker som svåra händelser. Jag skulle vilja använda hans begrepp lite vidare och applicera det på skolan och skolans nuvarande kris. Även om skolans kris inte är psykisk i den här bemärkelsen, så menar jag att man måste bearbeta en kris om den är psykisk eller om den finns i en organisation på ett liknande grundläggande sätt.

Bilder www.google.com

Varför har vi en skola i kris? För mig framstår en rad frågetecken, bland annat när det gäller skolans ålderdomliga organisation – ofta en lärare, en klass. Genom detta har man kraftigt beskurit lärarens möjligheter att arbeta flexibelt. Alltför många rektorer är inte pedagogiska ledare, då många skolpolitiker på allvar inte kräver detta. Lärararbetslagen har inte sällan blivit en organisatorisk enhet före en pedagogisk. Här samtalar man om ordning i matsalen, elever som inte “sköter” sig, kopiering osv. Sedan går varje lärare till sitt och planerar för sin klassgrupp. Många skolor lever med statiska scheman, som mycket ofta ligger fast läsårsvis. Detta hindrar både tanke och möjligheter för många lärare.

Skolpolitiska åtgärder
“När läraryrket nedvärderas och förtroendet för lärares arbete minskar höjs röster som kräver starkare centraliserad kontroll och inspektion. I slutänden försvagas den autonomi som utgör själva kärnan och glädjen i att vara lärare”. (Ásgeir Tryggvason, gymnasielärare och adjunkt i pedagogik).

För att möta krisen i skolan  sköljs skolan numera över av kontrollerande åtgärder vars syfte är att för utomstående visa på skolans resultat och genom detta legitimera vidtagna åtgärder.

“Det har varit en trend under en väldig massa år att eleverna ska ta mera eget ansvar för sin utbildning. Problemet med det är att en del elever klarar av det, medan andra kommer efter. Detta är en väldigt viktig orsak till att betygen har sjunkit. Därför måste vi återgå till en mer traditionell modell med lärarledd undervisning”, (Jan Björklund 2013)

Detta sätt att arbeta på den “oljiga ytan” leder inte heller någonstans, då man redan har analysen klar för sig innan man ser problemen i sitt fulla ljus. Lösningen är inte att ta bort elevmedverkan i utbildningen, inte heller kan man säga att gammal syn på lärande, där läraren förmedlar sin kunskap som man gjorde redan på 1600-talet är en framkomlig väg. Om man tittar på skolforskningen, så ser man snart att skolministerns “olja” inte smörjer systemet utan bara blir en “kvävande” hinna mot verklig skolutveckling, upplever jag.