Staten är “tandlös” nu

En debatt om skolan skall förstatligas igen böljar då och då i media. Flera som debatterar är självutnämnda “experter” som inte satt sin fot i skolan på kanske 15-20 år. Denna slutsats kan man dra av resonemanget och de ålderdomliga föreställningarna om skolan. Många gånger känner de som är verksamma i skolan inte igen sig i deras resonemang.

“Klyftan mellan hur det som pågår i skolan uppfattas av de som arbetar i skolan eller med frågor om skolan i lärarutbildning och forskning och de som inte gör det har vuxit. Den skolpolitiska dagordning som inte minst Jan Björklund har bidragit till att upprätta har bestämt både vilka frågor som kan diskuteras och på vilka sätt”. (Ingrid Carlgren 2013).

Bilder www.google.com

“Sveriges” skola

Tiden från när skolan kommunaliserades har visat att det varit mycket svårt att “leda” skolan från statens sida. Detta har gjort att man på senare tid hemfallit till ett nästan maniskt kontrollbehov, med allehanda test, prov och administration runt det som händer i skolan. I detta kontrollbehov finns också Skolinspektionen som granskar verksamheten när den redan är genomförd.

Flera röster höjs att man skall återförstatliga skolan på allvar, så  man kan råda över regler och verkställighet. SKL (Sveriges kommuner och landsting) motsätter sig detta med kraft, säkert för att de annars förlorar tolkningsrätten för skolan, anser jag.

Vi som var med i skolan när skolan var statlig kommer ihåg styrningen av skolan som staten då utövade, genom olika förordningar olika “pengainsatser” som ex 0,18 0ch 0,33 resursen för elever i behov av särskilt stöd. Fasta garantital som gjorde att en beräknad basresurs föll ut i alla klasser. Kommunerna hade då ingen vetorätt utan de fick stå för verkställigheten.

Man behöver inte vara ett snille för att förstå vad den kommunala “tolkningsrätten” kan vara värd för Sveriges kommuner när det gäller skolan. Staten har skapat regelverket, men när det gäller att hantera verksamheten så är den ganska tandlös. Man vidtar olika saker som reformer, förordningar mm, men som sagt, kommunerna har tolkningsrätten som hänger ihop med deras pengapåse.

Debatten viker bort från skolans kärnfråga
“De konkreta frågor som skoldebatten handlar om är inte längre kunskap, kravlöshet och brist på ordning utan om det orimliga i att skattepengar går till vinster och den bristande likvärdigheten i ljuset av en växande segregation”. (Ingrid Carlgren 2013).

Man kan undra varför denna debatt har växt sig stark just nu? När man kommer för nära det “ömtåliga” problemets kärna så vidtar man gärna olika typer av taktiska åtgärder. Freud visade på en mycket kraftfull försvarsmekanism nämligen projektion, dvs leda bort till något som inte bedöms så “farligt”.

Att debattera dessa “blindspår” i en skoldebatt blir inte konstruktivt, då man prioriterar ner diskussionen från skolans kärna, kunskap, lärande, bildning, till att bli något sekundärt. Den rätta vägen är förstås att “grilla” de skolpolitiker, med skolministern inräknat, som åstadkommit detta, genom en fördjupad debatt som pekar på de verkliga problemen -  förnyelse och didaktiskt innehåll. Men att bara slänga politiska slagord på varandra, gör att man skymmer skolan alltmer i “dimmorna”. Då förblir den vad den alltid hittills varit - en “maskerad” folkskola. Detta kan inte fortgå längre när man ser vad den åstadkommit, med sämre och sämre resultat hos eleverna.