Saker och ting blir ofta ingenting

Ibland kan man bli fundersam när det gäller IKT i skolan. Vi som arbetar eller har arbetat i skolan ser ofta inte skogen för bara träd. Jag har i ett antal inlägg tidigare behandlat, datorer, surfplattor och mobiltelefoner och dess användning i skolan. Den här gången tar jag upp några myter om IKT-tekniken. Forskare benämner ofta två typer av användare av dessa hjälpmedel– “infödingar och turister”, där turisterna oftast är de vuxna.

Det problematiska med “turisterna”, dvs lärarna och andra vuxna i skolan, är att de ofta ser på tekniken utifrån och försöker inordna den i sin vanliga förutbestämda värld resp. lärarvärld. Detta fungerar tyvärr mycket sällan när det gäller undervisningssituationer.

Bilder www.google.com

Myt 1.
En ofta vanlig förställning är att ju bättre IKT-hjälpmedel man har, ju lättare är det för alla att använda dessa och att prestera bättre. Ett exempel är jämförelsen med en bilförare som dels kör en vanlig standardbil och om samma förare sedan väljer en Formel 1-bil. Då kan man inte automatiskt bli en bättre bilförare bara för att man får flera “hästkrafter” i bilen.

Myt 2.
Det finns en devis inom datorvärlden som lyder: “En dator blir inte smartare än den som sitter framför”. Datorer eller andra IKT- hjälpmedel tillför ingen “intelligens” till användaren. Detta antagande är också ett tecken på att man har en övertro på datorer och dess personlighetsutvecklande möjligheter.

Myt 3.
Skolverksamheten innehåller ibland ett antal “räddningsplankor”, som man tar till oftast i desperation för att överskugga att inget eller lite händer allmänt i undervisningen. Ett sådant exempel är att försöka t ex skapa öppna nätverk i skolan där alla kan använda egna och skolans datorer fritt och utan begränsningar. Man tror då att eleverna själva ska kunna kompensera lärarnas tillkortakommande. Men det hela blir då lite som det som präglar en hembygdsförening i stället för kommunal verksamhet. Dvs. hembygdsföreningens ringa ansvar för den totala verksamheten.

Eleverna kan väl använda denna typ av nätverk i sitt skolarbete. Men problemet är att lärarna sällan har den insikt som behövs för att handleda eleverna i detta arbete. Hur man än vänder på allt så kommer man tillbaka till samma slutsats – allt står och faller med lärarnas kompetens på området. Där datapedagogikens särart måste behärskas.

Myt 4.
Att ensidigt ha en idé för utveckling som innebär att anskaffa allt mera IKT-prylar leder sällan till något konstruktivt. Att t. ex öka mängden dataprogram för allehanda ändamål ställer också till det för många. Någon måste vara insatt i programmen för att kunna se viktiga fördelar att använda dem.

Om man inte satsar på lärarnas kompetensutveckling på IKT-området, så får man bara ett antal dataprylar som står och samlar damm. Att använda IKT-hjälpmedel fordrar en ständig uppdatering av lärarnas kompetens på området.

Myt 5.
En annan föreställning när det gäller elever i behov av särskilt stöd är att när de utrustas med en dator så tror man att allt “kompenseras”, alla deras svårigheter försvinner. Om man inte kan arbeta tillsammans med en kunnig pedagog, så blir ju datorn ytterligare ett hinder för dessa elever.

De här föreställningarna och myter om IKT-tekniken gör att man inte kan utnyttja hjälpmedlen i sin fulla kraft . Detta gör att tiden då används på ett ineffektivt sätt, som inte gagnar eleverna.

Slutsats
Jag vill påstå att ska man ha framgång med IKT-hjälpmedel i skolan så fordras det  kunniga pedagoger som blickar mot de möjligheter som öppnar sig. Att bara inordna datorer i den vanliga klassrumssituationen där de då utnyttjas som en “bisak” till det vanliga, det tillför ingenting.