Inspiration eller transpiration?

Att förändra en skola i kris är ingen enkel sak. Att satsa på bättre lärarutbildning är bra, men innan dessa “nya” lärare kan verka i skolan går ett antal år. Att passivt vänta på detta leder till ytterligare nedgång.

Att i dagens läge lita bara till ny lärarutbildning och nya styrdokument blir föga effektivt, menar jag . Med nya styrdokument kommer man inte långt om man inte samtidigt riktar sig till de verksamma lärarna på ett “funktionellt” sätt.

Inspiration och motivation
När det gäller eleverna, så finns nyckelorden motivation och inspiration som ledstjärnor för lärandet. Att helt förbise detta när man riktar sig till lärarna, blir för mig helt orimligt, och bara hantera realia. I en slogan så finns svaret faktiskt “Lära genom hela livet”. Det är de nu verksamma lärarna som i många stycken måste utveckla skolan genom eget gemensamt lärande.

Bilder www.google.com

När man ser på en skola i kris, så fokuserar man nästan alltid på bristerna skilda från verkligheten, menar jag. Oftast utmynnar detta i kompletterande individuella faktakurser enligt “lappa-principen”, där lärare ska lära mera teori om sitt/sina ämnen eller någon annan “krisartad del”. Jag menar att det i första hand inte är detta som är bristen.

Bristen ligger oftast i “förmedlingen” av lärandet. Då menar jag inte “förmedlingspedagogiken”, utan lärandets kärna. Kärnan är alltid didaktik och metod, dvs. vad ska läras?, hur ska det läras? och varför ska det läras?

Är krisen bara lärarnas fel?
Oftast inte, då de i grunden är underkastade en ålderdomlig organisation, där traditionen är viktigare än att nyskapa.  De övergripande hindren är främst traditionen, som tidigare nämnts, svaga visioner och en del kollegor, genom informella grupper, vill jag påstå. “Same procedure as every year” har länge varit skolans övergripande modell, upplever jag.

Varför händer nästan ingenting?
Största skälet till detta, som är helt överskuggande det ovan skrivna, är att ingen egentligen kräver verklig förändring och utveckling av skolledare och lärarna. Att få en skola som verkar i tiden, med moderna elevaktiva pedagogiska metoder är nu alltid, menar jag, av underordnad betydelse i alla skoldiskussioner. 
Man är nöjd om man kan återskapa en skola som fanns tidigare, oftast som ett rosenskimrande minne från en svunnen skolgång.

Man glömmer bort att det är elevens perspektiv av skolan och lärandet, som man som vuxen bär med sig. Dessa minnen rationaliseras genom åren och får andra uttryck och blir utslätade minnen. Goda minnen ska man vårda men i detta fall tillför de ingenting för vår skola.

Hur kan man börja?
En del av lösningen finns mitt framför näsan, menar jag. Detta måste åter och åter upprepas. Man ska ta tag i den didaktiska biten av professionen och återupprätta den pedagogiska dialogen i vardagen mellan lärare och mellan lärare och ledning på varje enskild skola. Detta är den absolut första åtgärden man måste göra. I skrivande stund menar jag att denna dialog är svag eller nästan obefintlig på många skolor.

Hinder
Olika faktorer, både externa och interna, hindrar denna förändring. Stress, liten uppskattning och lite tid för dialog är några exempel, som lärarna uttalar. Ett tillåtande “skolklimat” för förändring måste finnas. Den absoluta inre känslan att “min klass”, som jag ska sköta själv utan inblandning måste luckras upp. Hinder man måste förbi är att alltid låta personliga åsikter och åtgärder gå före gemensamma visioner och arbetssätt.
“På den här skolan arbetar vi med …, vår gemensamma syn på lärande .., vår gemensamma elevsyn är … är uttalanden som är mycket viktiga för en bra skola.

Genom att också stötta med forskning och utbildningar förstärks förändringsviljan. All personal i skolan är till för eleverna och deras framtid, det får man aldrig glömma.