Lärarlegitimationen liknar nu alltmer ett “tandlöst” skämt

Att lärarlegitimationen skulle bli ett kvitto på kvalitet i skolan kommer mer och mer på skam, då antalet obehöriga som “står” i våra klassrum blir allt fler. Dessa obehöriga kan arbeta utan att ha lärarlegitimationens krav på sig, eller att någon form av pedagogisk utbildning krävs.

Ska skolan förpassas till barnpassning?
Problemet är förstås att någon måste  “stå i katedern” i klassrummet. Skolans uppdrag att möjliggöra lärande har också ett outtalat krav, nämligen att sköta “barnpassningen” av små och stora, när deras föräldrar arbetar. Detta påpekade Nils Christie (norsk sociolog och kriminolog) redan på 1970-talet. Men skolan måste främst vara en effektiv plats för lärande, för att skolresultaten ska bli bra för den enskilde.

Bilder www.google.com

För den oinvigde kan detta förstås vara en naturlig sak med obehöriga, som blir en följd av att färre vill bli lärare med lärarutbildning. För mig som lärare, så får jag alltmer en association till folkskolans barndom, när man var tvungen att ta in läskunniga vuxna, klockaren eller indelta soldater för att kunna bedriva skola. Man brukar säga att historien upprepar sig, men är nuvarande situation en utveckling?

Följdverkningar av skolpolitiken 
Lärarlegitimationen får följdverkningar som blir lite suspekta om man ser på helheten i skolan.

# Utbildade lärare måste visa sina meriter, komplettera sin utbildning med mera utbildning. Detta behöver de obehöriga inte göra för att få verka i skolan.

# Andra följdverkningar är att bara lärare med legitimation får sätta betyg. Detta ger vid handen att flera uppgifter för lärarna smyger sig på. Alla obehöriga måste konsultera en legitimerad lärare för betygsättningen. Detta ökar förstås arbetsuppgifterna, vilka i dagsläget inte ger mera pengar i plånboken.

# En ytterligare följdverkan blir att skolledarna bara kan anställa obehöriga på tidsbegränsade anställningar. Detta är förstås helt riktigt i mina ögon, men skolledarnas merarbete strular till det hela, och stor osäkerhet varje läsårsstart kan inträda. Resultatet blir förstås krångel och ökad arbetsbörda.

Sagovärlden
Utbildningsministerns utfästelser om ökad kvalitet i skolan, bättre skolresultat, mer kvalificerad personal i skolan. Blir allt mer bara “ett rop i öknen”, kan man få för sig. Detta rop ger förstås inget eko utan allt försvinner ut i oändligheten. Min bäste utbildningsminister, du måste sluta tro på “sagor eller sagovärlden”. Dina sakkunniga har helt missat verkligheten, anser jag.

Du hoppas på att den nya lärarutbildningen, de nya styrdokumenten, lärarlegitimationen, kompletteringsutbildningen ska lösa problemet. Men i den av dig initierade undersökningen “Det tar tid” (från 2 maj 2013) finns ingen ljusning, som jag ser det. Allt läcker som ett såll.

Uppskattning eller…
I en verklighet, där kommunerna verkar hålla igen på lönerna, där nya lärare först kan verka om några år, där styrdokument inte är helt förankrade i skolan, där många lärare inte känner sig tillfreds. Där ska man göra storverk utan att få uppskattning.

Signalerna är tydliga
Utbildningen till lärare blir inget värd, då obehöriga kan verka i skolan utan några formella krav. Dessa signaler blir i längden allvarliga, då löner ska sättas, då kompetens ska värderas och status ska visas. Detta är det “axiom” som måste lösas, utan lösning ingen optimal skola nu eller i framtiden. Inga stora bevingade ord kan ändra på detta, herr Utbildningsminister.

Läs hela utredningen Det tar tid Här