“Katederundervisningen” förstärker skolans kris

Jag tog i mitt föregående inlägg upp klassrumsundervisning och förmedlingspedagogiken. Jag vill utveckla detta lite mera. I den nuvarande skoldebatten har beteckningen “katederundervisning” fått flera betydelser. Utbildningsministern har i sina uttalanden talat om begreppet som något positivt, som ett tecken på kvalitet, där läraren styr undervisningen till förmån för eleverna.

I pedagogisk forskning har begreppet mera stått för något traditionellt och ganska otidsenligt i vårt nuvarande samhälle. De blivande medborgarna i ett högteknologiskt land måsta ha andra egenskaper än att passivt sitta i klassrummen och bli “tilltalade”med en gammal folkskolemetod. Det som nu efterfrågas i samhällslivet  är flexibilitet, kreativitet, “tänka själv”, social kompetens, samarbetsförmåga, lära nytt mm. Utbildningsministern har i denna debatt uttalat sig mot en tidigare “flumskola”, men han själv är duktig på att röra till debatten, genom sitt tvärsäkra sätt och dåliga förankring inom pedagogiken, menar jag.

Bilder www.google.com

“Katederundervisning är den ena ytterligheten. Det är inte bara en klyscha i debatten utan ett begrepp för en väldokumenterad undervisningsform som dominerat västerländsk skola i århundraden. Paulo Freire kallade den bankundervisning för snart femtio år sen. Elever är inte tomma konton som läraren sätter in kunskap på. Hans kritik mot förmedlingspedagogiken var att kunskapen inte är given och att elevernas kunskaper och erfarenheter är lika viktiga delar av lärandet som lärarens. Efter den inflytelserika brasilianska pedagogen och filosofen brukar man kalla förmedlingspedagogikens motsats för erfarenhetspedagogik”. (Jan Thavenius 2013)

De flesta lärare som är verksamma i skolan har i sin utbildning hittills fått lära sig förmedlingspedagogiken på alla sina “fingrar”. Ett försök med “erfarenhetspedagogik” fanns i de sk. grupparbetena på 1960-70-talen. Detta fuskades bort genom dåliga förberedelser och lärarnas starka förankring i förmedlingspedagogiken, menar jag.

“I forskningen beskrivs katederundervisningen som en undervisning där läraren talar två tredjedelar av tiden, eleverna en tredjedel. Fråga-svar är grundformen och det finns bara ett svar och det är det som läraren har. Den har också beskrivits som en gissningslek där eleverna försöker lista ut vad läraren tänker på. Elevernas kunskaper och frågor har ingen plats, samtalen är frånvarande, innehållet givet och odiskutabelt”. (Jan Thavenius 2013)

Att inte anpassa undervisningen i skolan till den tid vi lever i kommer att straffa sig mångfalt, menar jag. Att övervägande bara koncentrera sig på den vänstra hjärnhalvan i skolan, blir för smalt och man missar mycket i det kreativa lärandet. Den som läser denna spalt har säkert förstått att jag förespråkar elevaktiva metoder – elevmedverkan på forskningens grund.

Elevaktivt lärande
Min erfarenhet av elevaktivt lärande är att det i många stycken är helt överlägset “alla korvstoppningsmodeller”. Det man genast upptäcker är att eleverna är kloka, lätt ser alternativa vägar för lärandet och visar vilja att lära sig. Man ser oftast äkta glädje i att lära och motivationen behöver inte “prackas på”.

Ett litet grundskoleexempel
För dig som kanske inte i detalj har bakgrunden till elevaktivt och förmedling tar jag upp ett litet exempel här.
Att starta en SO-lektion med orden “Vad är Afrika för något? Och sedan släppa ordet fritt till eleverna. Då startar man en dialog där alla befinner sig på “samma” plan. I arbetet med Afrika kommer eleverna att söka sin egna vägar i lärandet, oftast i grupp eller i par för att utforska, då blir det elevaktivt. I stället för; “Idag ska vi prata om Afrika. Jag kommer allra först att ha en genomgång om Afrika som ni får lyssna till. Sedan ska ni ta reda på … . “Ni ska först börja med… och sedan”. Detta blir förstås förmedlande och utgår från lärarens planering och de på förhand förväntade svaren.

Detta är en liten förenklad bild av de olika perspektiven i exemplet från grundskolan. Det första utgår från eleverna och deras erfarenhet och det andra exemplet från läraren.
Vän av ordning säger då säkert, “men så kan man väl inte lära och släppa initiativet till eleverna?” Då jag upplevt många av de här situationerna, så kan jag säga att lärandet blir minst lika bra som om man gjort det själv. Fördelen är att eleverna både ställer frågorna och söker svaren i sitt lärande. I detta sammanhang finns det en sanning så god som någon; “25 hjärnors kapacitet är mycket större och starkare än en hjärna”.

* Läs en uppsats om katederundervisning och elevaktiva arbetssätt
Uppsats