Skolans föreställningsvärld har ibland inget stöd i styrdokumenten

Skolan har en inre föreställningsvärld, som tar sig olika uttryck. Även sådana som inte har stöd i skollagen eller styrdokumenten, anses viktiga. Ett centralt begrepp i skolans föreställningsvärld är “ordning och reda”.

En definition på ordning och reda
Så här definieras ordning och reda, i Svenska Akademins ordbok, www.saob.se)
”hålla någon i ordning, hålla någon till lydnad o. disciplin , hålla någon i styr, "i schack".
”hålla ordning på någon, hålla någon till ett ordentligt, disciplinerat, hyfsat uppträdande, gott skick, ordnad livsföring o. d.

Ett traditionellt arv från den gamla folkskolan och dess bildnings- och uppfostringsideal grundar sig på just ordning och reda, med speciell betoning på flit och lydnad.

bilder  www.google.com

Bakgrunden till oron över skolans förmodande förfall
I vardagen beskrivs processen ordning och reda så här: ”I vissa fall blir det i sammanhang där krav på ordning och reda förs på tal, uppenbart att bristen på detta konstrueras som något som kommit att tillta, i analogi med det eviga moraliska förfall som konstaterats av moralpaniker alltsedan de gamla grekerna.” (Wiklund, M, 2006:148 )

I våra styrdokument tar man inte upp något om lydnad, flit, disciplinerat lärande osv. Trots detta är dessa honnörsord i högsta grad levande i skolan. Disciplin är speciellt känsligt, då man även bedömer lärare efter om de har “ordning och reda” på sina lektioner. Som bra lärare anses den som underförstått är bestämd, har goda rutiner för eleverna och är en auktoritet i klassrummet utifrån sin “maktposition”. (“Klarar av klassen”). Samtidigt som man ibland ser “ner” på den demokratiske läraren, som använder dialogen med eleverna som metod, menar jag.

Förenklade antagande om skolan
I den politiska idédebatten brukar man ha flera grundbultar som grundar sig på antaganden, önskningar och traditionella föreställningar. I dessa sammanhang “vill” man inte förstå, att det är skillnad på pedagogik och pedagogik, utan ser till yttre synliga tecken, som man vill se. Man utmålar “förskräckliga” följder om man inte tar hänsyn till just “ordning och reda”. ”Det är lätt att se hur skolor hamnar i nedåtgående spiraler: oordning, sjunkande resultat, duktiga lärare slutar, ledningen börjar ge upp, ännu mer oordning, ännu sämre resultat, ännu fler lärare slutar, ledningen tappar greppet ytterligare och så vidare.” (Leijonborg, L och Björklund, J, 2002:131)

Detta är förstås politiska antagande som man gör, just för att rättfärdiga att man stödjer sig på gamla skolideal, dvs skolan skall ha en fostrande och uppfostrande roll i samhället, uppfattar jag. Men det blir väldigt utslätat om man enbart ser skolans resultatproblem som ett “ordning och reda”-problem i klassrummen. Det är “farligt” för skolan om man genom dimridåer och antaganden tror att man hittat det enda “utsedda” problemet. Då behöver man inte anstränga sig med andra saker.

”Ledning och styrning vid förståelseorienterad och problembaserad utveckling handlar om att leda och styra genom lärande och förståelse, istället för via direktiv och regler (metod eller
regelstyrt) eller via budskap (målstyrt). Grundtanken är att människor handlar utifrån sin förståelse av verkligheten, snarare än utifrån regler och budskap.” (Berg, G och Scherp, H-Å, 2003:43)

Ett speciellt honnörsord
Ett utpräglat genomgripande honnörsord i skolvärlden är flit. Det är ofta inte uttalat, men ligger strax “under ytan”. (Jag har berört detta lite i ett tidigare inlägg, där jag refererat till det flitighetsideal som vi “ärvt” från Luther).

Flit yttrar sig oftast som att eleverna ska vara synligt sysselsatta. Det kan yttra sig så att man enskilt ska räkna sida upp och sida ner i matematikboken. Detta sker ofta även om eleverna redan tillgodogjort sig kunskapen. Samma gäller i andra ämnen där man ska traggla på utan att läraren egentligen har koll på kunskapsläget hos den enskilde eleven, det säger jag med min erfarenhet. Att tänka och reflektera, “titta i taket”, ses ofta som ett “ickearbete” i klassrummet, då får eleven ganska omgående “tilläggsarbete” i stället för detta.

Svagheterna
Här visas en av svagheterna i traditionell undervisning, att det är en svårighet att “se igenom” gruppnivån till den enskilde eleven. När man har grupperspektivet blir det även problem om enskilda elever inte följer mönstret. Eleven stör “gruppklimatet”, det som ska råda i klassrummet. Läraren får kanske ibland då svårt att genomföra lektionerna som han/hon har planerat dem. Har man grupperspektivet så blir lösningen ofta att försöka låta dessa elever var någon annanstans än i klassrummet.

Det är säkert så, att man inte så ofta frågar sig om det är något “fel” på undervisningen eller på metoderna. Vanligare är att man ser dessa elever som avvikare. Försvaret man oftast har är att det måste råda arbetsro, “ordning och reda” på lektionerna.

Problemet
Problemet är att begreppet och tolkningen av “arbetsro, ordning och reda” görs med den enskildes måttstock, vilket kan bli lite problematiskt och en stor svaghet i skolarbetet. Det får inte vara lärarens “dagsform” som tolkar begreppen.