Nu var det dags att krypa till korset

Nu har friskolereformen fått verka i 20 år på ganska lösa boliner i jämförelse med de kommunala skolorna. Att göra ett så fatalt misstag, att inte “underhålla” friskolereformen och förändra den i takt med tiden är för mig en gåta. Att våra politiker mer eller mindre stått med “händerna i byxfickorna” som åskådare, och sett på, medan marknadskrafterna har fått härja fritt på bland annat skolområdet.

Skolan har förändrats
Vi hade fram till 1990-talets slut världens mest likvärdiga skola. Detta var viktigt för alla svenska föräldrar menar jag, att deras barn kunde få en likvärdig bra skolutbildning. Man litade på skolan och dess företrädare.

Bilder www.google.com

I dag växer klyftorna mellan elever och mellan olika skolor. Enligt Skolverkets statistik har skillnaderna i resultat mellan skolor försämrats och klyftan har fördubblats sedan 90-talet. Den grupp som inte klarar behörigheten till gymnasieskolan har ökat från 8,6 procent till 12,5 procent (1998–2011/2012). I antal från 7 700 till drygt 11 000 per år sedan 1998.

“Det har alltid funnits ett mått av segregation inom skolan, inte minst i storstadsområdena där boendet är socialt uppdelat. Men den kraftigt försämrade likvärdigheten i den svenska skolan som skett sedan 1990-talet kan inte förklaras av bostadssegregationen. I stället har förändringen orsakats av en rad skolreformer som tillsammans fått systemet att vackla”. (Jan-Åke Fält med flera 2013)

Friheten?
Friheten att välja skola har av många sett som en utveckling av skolsystemet. För mig som verkat i skolan länge kommer en bild från förr fram, den med folkskola, realskola och läroverk. I detta skolsystem fanns en god portion elevsortering också, men då med samhällsklass som sorteringsfaktor. Inte så många kunde bryta klassmönstret då.

“Den elevsortering som i dag sker efter socioekonomiska faktorer som avgör om en skola får bra eller dåliga resultat. Lägger man till effekterna av skolpengssystemet, som ger de framgångsrika skolorna gott om resurser och som utarmar de skolor som förlorar elever, ökar skillnader ytterligare. Enligt marknadsförespråkarna är det också syftet med systemet, de ”bra” skolorna ska gynnas och de ”dåliga” ska slås ut”. (Marie Israelsson med flera 2013).

Vem har ansvaret?
Att det blivit så här under dessa 20 år blir för mig likställt med att de folkvalda inte fullföljt sitt uppdrag som de fått mandat för av svenska folket. Att vårda och utveckla den svenska skolan för att medborgarna ska kunna möta konkurrensen utifrån var uppdraget. Protesterna har hörts tidigt från skolan, från kommuner, näringsliv och andra, men lite har hänt. Man har tittat åt ett annat håll eller slagit dövörat till, menar jag.

“I stället för en skola som främjar jämlikhet har vi fått en skola som förstärker de sociala klyftorna. Det räcker inte med kosmetiska förändringar för att ändra färdriktning. Vi är övertygade om att hela idén med en marknadsstyrd skola måste överges och att frågan om likvärdighet ska ställas i förgrunden”. (Bo Karlsson med flera 2013)

Krypa till korset
Det var äntligen klädsamt att se utbildningsministern och finansministern öppet medge att man gjort misstag med friskolereformen. Men måste det gå 20 år innan detta sker? Att bara ställa riskkapitalbolagen utanför löser inte krisen. Inte heller att kräva långsiktighet av de som ska driva friskolor.
I våra medier syns nu en villrådighet över skolans väl och ve, från flera politiska partier. Man skriker högt på förändring, men förslagen är bara kosmetiska delar som inte verkar på djupet, menar jag. Att skrika på mindre klasser och flera speciallärare hjälper ingen, om man inte ändrar skolans metoder och innehåll t ex. Man måste göra en storstädning och slänga ut allt “föråldrat, det finns ingen annan väg för skolan.

Ansvaret för den likvärdiga skolan är en politisk ödesfråga. Om inte en kursändring sker kommer följderna för hela samhället att bli stora. Flera “förlorade” generationer har redan gått igenom det allt sämre skolsystemet, anser jag. Har man inte förstått att de unga är samhällsmedborgare som ska “ta över” samhället och vårt näringsliv?  Vilket arv ska lämnas till kommande generationer? Inte detta väl … ?