Bara politiskt “valfläsk”

För oss som verkar eller verkat i skolan, så ter sig de politiska förslagen och överbuden direkt tagna från sagans värld. Nu i valdebatten börjar allt fler partier att ropa samma saker, främst tre mantran kan utläsas ur denna. Vi känner alla igen:

• Mindre klasser
• Fler speciallärare
• Mera hjälp i skolan för de som behöver

Verkligheten
Vad blir följden av att minska elevantalet i klasserna? Jo det behövs ett antal utbildade lärare till för att ta hand om de nya klassgrupper som då måste bildas i kommunerna.
Ropet på fler speciallärare, blir bara ett rop rakt ut i luften. Samma problem gäller även här. Var ska dessa speciallärare komma ifrån när intagningen till lärarutbildningen inte ens kan följa pensionsavgångarna? 
Hur ska man ge mera hjälp till de som behöver när man inte ens kan ha utbildade lärare i varje klassrum?
Man har väl inte tänkt att ta in obehöriga arbetssökande till tjänsterna som speciallärare och till de nya klasserna? Det kanske ses som “tidernas” arbetsmarknadsåtgärd, om man inte tänker färdigt.

Övertro på att färre elever i klasserna är lösningen
Här kommer ett litet exempel. Jag har visat delar av detta i ett tidigare inlägg, men det tål att upprepas också i detta sammanhang och i denna pågående valrörelse. Antag att en lektion är 40 min som i mitt räkneexempel. Jag vet att lektioner har olika längd, men låt mig i exemplet använda just 40 min för enkelhetens skull. Om alla elever i klassgruppen ska få del av lärarens uppmärksamhet och möjlighet till hjälp eller handledning på dessa 40 min, så blir det följande utfall.

Med 30 elever får varje elev 1,3 min
Med 25 elever får varje elev 1,6 min
Med 23 elever får varje elev 1,7 min
Med 20 elever får varje elev 2 min
Med 15 elever får varje elev 2,6 min

Om man tar Socialdemokraternas förslag att minska klasserna med 5 elever ex. från 25 till 20 elever, då blir vinsten  0,4 min per elev. Från 20 elever till 15 blir vinsten 0,6 min per elev. I verkligheten kanske 5 elever får huvuddelen av lärarens uppmärksamhet på denna exempellektion. Det är då avsevärt effektivare att exempelvis ha 25-30 elever i klassen och ett tvålärarsystem i stället, där resurser för hjälp till elever i behov av särskilt stöd finns inbyggt.

Allt står och faller med pedagogisk insikt och didaktik
I dagsläget är situation ännu inte en katastrof, men kommer med mina ögon, snart att vara det, om man fullföljer den skolpolitik som man gör för närvarande. “Enligt ny statistik från Skolverket saknar fortfarande drygt 15 procent av alla lärare på grundskolan en pedagogisk examen.” (Ulrika Zaccheus SVT 10 april 2014). Att ha en optimal skola med så stor andel utan pedagogisk insikt/examen blir i diskussionen en stor svaghet. Vägvalet finns - bättre löner ger fler utbildade lärare på sikt till gagn för eleverna. Detta är de flesta “experter” eniga om.

Bilder www.google.com

Moment 22
Det som slagit mig är att uttrycket “moment 22” blir allt mer synligt i hur man hanterar skolan. I dagligt tal har uttrycket Moment 22 blivit till att vara ett cirkelresonemang. Detta märks mycket väl i skoldebatten och de åtgärder man vidtar. Olika intressegrupper som bland annat SKL (Sveriges kommuner och landsting) driver tesen att bara “bra lärare” ska ha bra löner. Detta gör förstås att blivande lärare inte kan från början räknas in i denna grupp. Detta minskar direkt intressent för att bli lärare, menar jag. I andemeningen kan man läsa in att de nya och de “vanliga” lärarna inte ska ha avsevärt högre löner för sitt arbete. “Vem vill gå in i läraryrket med detta på näthinnan, kan man undra?”

Moment 22 – tendenser ser vi på flera olika nivåer som motverkar “skollyftet” - låga löner och låg status har en tendens att övervägande locka studenter med bristfälliga grundkunskaper till lärarutbildningarna. Detta är ett resultat av att de kanske inte blir antagna till någon annan akademisk utbildning. Utbildningsministern driver tesen att “bra lärare” ska lyfta skolan. Om toppstudenterna flytt lärarutbildningarna och man bara kan locka studenter med de lägsta gymnasiebetygen eller de lägsta resultaten på högskoleproven, då är krisen ett faktum. (Grönqvist och Vlachos 2008). Hur ska man då kunna lyfta skolan, när lärare med goda yrkeskunskaper och erfarenhet pensioneras och denna nya grupp tillkommer i lärarleden?

Skollyftet?
Är skollyftet detsamma som - kritiserade lärarutbildningar, få sökanden med bristfälliga grundkunskaper, låg yrkesstatus, låga löner, otillräcklig kompetensutbildning, otillräcklig kommunal styrning (SOU 2014:5), tvivelaktiga skolreformer mm. Skall detta vara medlen för att lyfta skolan? Vem tror på sagor kan man undra, eller är det bara rena uppenbara lögner och dimridåer som allmänheten ska få del av för att man ska vinna valet?