Sveket

I några inlägg har jag behandlat lärarnas kompetensutveckling och bristen på densamma från några olika vinklar. Jag måste än en gång ta upp ämnet då alarmerande rapporter kommit fram hur man behandlar lärarnas fortbildningsbehov. Tittar man lite närmare på vilken kompetensutveckling som bedrivs, så ser man att många kommuner bryter mot de bestämmelser som gäller för de kommunala huvudmännen och de avtal man ingått. “Enligt det kommunala läraravtalet skall varje lärare i genomsnitt ha 104 timmars kompetensutveckling per år utformat för den enskilde läraren.” (Bo Jansson, Christer Mattson 2013)

Kommunerna sviker
Ansvaret för att besitta rätt lärarkompetens och hålla den uppdaterad, är inte lärarnas, utan skolhuvudmännens. Det vill säga Sveriges kommuner, i de allra flesta fall. (SOU 2014:5 s 136). Teknikdelegationens senaste rapport visar på stora brister i det ansvarstagandet som man bör ha, även om syftet med rapporten är främst att vägleda. Man kan då fråga sig vem som då kontrollerar att kommunerna fullföljer sina åtaganden om inte skolmyndigheterna gör detta?

Bilder www.google.com

Personlig fortbildning efterlyses 
Det betyder i mina ögon att en kommunal skola blir mindre effektiv än en statlig om kommunerna kan bryta mot lagen utan att någon reagerar på allvar.  “För det första har själva synen på fortbildning förändrats. I stället för att tala om fortbildning utifrån lärarens behov av kontinuerlig utbildning i sitt ämne har verksamhetens behov alltmer ställts i centrum. Därmed har exempelvis administrativa föreskrifter fått ökat utrymme.” (SOU 2014:5 s 139-140). Urholkningen av lärarnas löpande personliga kompetens blir med tiden allvarlig med denna kommunala inriktning. En kommunal skola kan, i mina ögon, då inte följa samhällsutvecklingen på det mest optimala sätt som alla förväntar sig.

Fortbildning i kommunal regi är oftast underordnad kostnaden före effekten av kompetensutbildningen. “I dag har det blivit så att kompetensutvecklingen är något som arbetsgivarna ser som en möjlig buffert för att hålla sin budget. Kan man skicka hela personalgruppen på en gemensam heldagsföreläsning, helst på den egna skolan, när verksamheten är stängd blir det mycket billigt men sällan relevant för deltagarna som helhet.” (Bo Jansson LR, Christer Mattson 2013). Därtill tar många kommuner inget ansvar för den nationella bilden av skolan, som inbegriper intresse för utbildning och rekrytering till lärarutbildningarna. I dessa fall väntar man sig att staten skall agera “städgumma” och ställa allt till rätta, eller åtminstone “täta det sjunkande skeppet. “

Rektorerna antar mera än de vet
Många rektorer tror för ofta att gräset är grönare någon annanstans och anordnar fortbildningar som inte efterfrågas eller kommer att ge någon bestående effekt, menar jag. Man förbiser ofta de resurser som finns på den enskilda skolan när det gäller att utveckla kompetens. Eftersom de lokala förhållandena alltid är övergripande de generella, så blir inhyrda föreläsare ofta för generella för att studiedagarna ska få någon som helst effekt. Detta beror på att avståndet mellan rektor och lärarkollektiv är för långt, anser jag. (Rapport rektors ledarskap 2012). En annan flitigt återkommande “fortbildning” är “planering  i arbetslag”, vilket jag har upplevt alldeles för ofta. En relevant kompetensutbildning mellan kollegor måste i stället, fordra pedagogiska och didaktiska ingångsvärden och inte som en slentrianmässig “planering” för att få tiden att gå.

“Det kollegiala lärandet är viktigt. Kollegor behöver varandra i lärandeprocessen. Man behöver få diskutera och man behöver få prova, och diskutera igen. Kompetensutveckling är därför inget man som lärare kan klara själv”, säger Helen Timperley (2012), som är professor vid universitetet i Aukland på Nya Zeeland och visar en modell för hur lärares professionella lärande kan gå i en cykel.”

Bild. Helen Timperley 2012

Kommunerna kan ha sin egen prioritering
Trots statliga direktiv, Allmänna råd och föreskrifter, så kan kommunerna driva sin egen agenda utifrån sin egen budget. Statens överbyggnad när det gäller skolans styrning blir bara ett rop ut i fjärran, då kommunerna “sitter på” verkställigheten. “Givet det stora antal statliga reformer som introducerats i skolväsendet efter kommunaliseringen är det kanske föga överraskande att de kommunala huvudmännen styrt en ökad andel av lärarnas fortbildning mot en utbildning i nya regelverk”.(SOU 2014:5 s 341)

Nya lärare sviks i processen
Lärare som utbildas eller nyligen utbildats har brister i sin utbildning har utredaren SOU 2014:5 Leif Levin och flera forskare bland annat Erik Grönqvist och Jonas Vladchos (2008) konstaterat. Med den inställning till kompetensutveckling som kommunerna hittills haft, så sviker man dessa grupper totalt. För att kunna “lyfta” skolan måste alla lärare ha en utbildning som svarar upp mot de krav man måste ställa. Den tidigare strategin måste återtas, den som riktade sig till den enskildes behov. Men det blir så klart billigare att inte ha några “bra lärare” för kommunerna, kan jag konstatera. Strategin har hittills gått ut på att hålla ner lönerna till varje pris, upplever jag. Får man flera personer utan lärarexamen i klassrummen blir det ännu billigare för kommunerna. Ses detta som en reell möjlighet kan man undra?