Lärandets gåta inte löst

I det här inlägget vill jag behandla föreställningarna om lärandet sett utifrån de metoder man oftast använder utan att egentligen ha vetenskaplig grund. I svensk skola söker man fortfarande i allmänhet “bara svaret” på lärarens frågor. En fråga och svarmodell som har varit i flitig användning sedan folkskolans tid och långt före denna. Det som oftast är begränsande är att det bara finns ett rätt svar – lärarens förutbestämda svar. Att metoden varit så genomgående ända fram till våra dagar är ett mysterium. Men redan under 1900-talets första hälft var man på det klara med att denna metod både är ganska ineffektiv och begränsande. Så här formulerade man det på 1940-talet. “Den undervisningsmetodik skolan har härrör från medeltiden slår vi fast. I den moderna skolan där demokratiska människor skall fostras är inte frågor-och-svar-metoden tillämpbar i större utsträckning. Undervisning måste skötas med en metodik som leder till kritiskt tänkande självständiga människor som samtidigt kan samarbeta och förstår lagarbetets värde”. (SOU 1948:27 s. 2-3, 5-6)

Bilder www.google.com

Skolans metodik och didaktik tas alltid för given.
Man diskuterar oftast antalet lärare, klasstorlekar, hjälp till elever i behov av särskilt stöd utan att med en rad beskriva hur lärandet bör gå till. Politiker ska skapa medlen och lärarna ska sköta utförandet, så långt är man ense. Även om politiker gärna lägger sig i pedagogiken också. Men själva utövandet och innehållet diskuteras nästan aldrig, utan den enskilde läraren har veto på sin “kammare”. Kunskapen om att eleverna är olika finns hos alla lärare, men till exempel de kollektiva undervisningsmetoder man använder i vardagen “motverkar” denna kunskap effektivt. 
Underförstått utgår alla från att lärarna bara gör som vanligt, dvs där alltför många använder metoder med rötterna i 1950-talets pedagogik. Oftast är föräldrarna nöjda om de kan känna igen sin egen skola också för sina barn.
Metoderna är till exempel de gamla “fylleriövningarna” där man i språk ska färdigställa meningar eller fylla i ord i olika arbetsböcker. Man glömmer bort redundansen i lärandet, (Sådan information som spelar en viktig roll i många sammanhang för att förtydliga eller säkra den eftersökta information) dvs den viktiga stödinformationen. Faktasökning blir det ultimata exemplet på lärande “ryckt ur sitt sammanhang.” Detta omöjliggör associationer och “vidaretänk” för generalisering mycket effektivt, anser jag.

Vi är olika
“Att identifiera barn med svårigheter är bara meningsfullt om det finns metoder att hjälpa dem med. De finns, men fler broar mellan neurovetenskap och pedagogik måste byggas.” (Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet 2014). Det är alltså viktigare att noga sätta sig in i individernas olika möjligheter och se deras särart, på vilken man sedan ska grunda pedagogiska metoder som blir framgångsrika. En lärare sa en gång: “Man måste titta efter var och vad man häller”. Det vill säga, man måste se om den enskilde eleven förstår och kan ta åt sig kunskapen.

Att bara ropa på flera lärare
Om man bara tror att flera lärare är enda redskapet för att lyckas, så misstar man sig. Om fler lärare gör samma saker som de som redan finns i skolan nås ingen ytterligare framgång, det är min erfarenhet. Vi måste ha lärare väl pålästa i olika pedagogiska metoder och som har kunskap om hur hjärnan tar emot den input man vill ge. Detta är mera den troliga lösningen på många elevers problem med skolan. I detta sammanhang återger jag några frågor som ställdes till Torkel Klingberg (SvD):

Vad vill du att lärare och föräldrar ska lära sig om hjärnans utveckling hos barn?
“Något som blir tydligt är hur olika våra hjärnor är byggda. Några har mycket arbetsminne, andra lite. De flesta ligger i mitten. Har man ett rejält arbetsminne är man med största sannolikhet väl rustad för att bli bra i matematik.” (Torkel Klingberg 2014)

Hur ska barnen plugga på bästa sätt för att använda sitt minne? ”Reducera distraktion som äter av arbetsminneskapaciteten! Man ska inte göra två saker samtidigt. Rensa skrivbordet och inte ha lockande saker i närheten. Lär av minnesmästarna till exempel genom att göra associationer.” (Torkel Klingberg 2014). De snabba kasten i skolan mellan olika saker motverkar säkert inlärningen. Oftast finns ingen direkt kunskapskoppling mellan ämnen i realtid.

Finns det ett samband mellan dyslexi och dyskalkyli, svårigheter att läsa och räkna? “Ja. Det är överlappande områden i hjärnan som krävs för att läsa och räkna. Vid läsning är det bland annat kontrollen av uppmärksamhet som är viktig. Det trippla överlappet mellan läsning, matematik och arbetsminne kan vara en orsak till att barn med nedsatt arbetsminne ofta har problem med läsning, matematik och koncentrationsförmåga.” (Torkel Klingberg 2014)
Att möta dessa problem med behavioristisk innötningsträning blir då inte speciellt funktionellt.

Bild Jenny Alvén

Hjärnan är en “vit fläck” i skolan
Trots ett långt lärarvärv så vet jag att diskussioner i ovanstående spörsmål aldrig eller nästan aldrig har genomförts på ett ändamålsenligt sätt, som jag uppfattat. Om man genomfört dessa diskussioner och metoder så hade de då förstås ändrat arbetssätten i att skolan för att det skulle bli optimalt för alla elever. Poängen är att bristen på denna kunskap hos lärarna och rektorerna sänker eleverna indirekt, då man sätter till  “felaktiga” resurser för att lösa problem, som man inte definierat utförligt. Dessa, som jag menar ineffektiva resurser, kostar förstås pengar, men blir inte till det förväntade resultatet, vill jag påstå. De vanligaste generella är till exempel innötning och utantillärande utan bakomliggande förståelse. Här finns ett hav av nödvändig fortbildning inom detta område för skolans personal. “Det har funnits en tradition inom pedagogiken att tillhöra en riktning som har svaren på allt. Men jag tror inte på stora övergripande ideologier. Undervisningen borde vara mer baserad på forskningsrön än på vad som är politiskt korrekt eller på modet.” (Torkel Klingberg 2014)

Lösningen?
”Jag vill se en ökad förståelse för var individuella skillnader kommer ifrån, och hur olika problem hänger ihop: Hur arbetsminnet ser ut, mekanismer bakom läsförståelse, varför det kan vara svårt med matematik och vad dyslexi och dyskalkyli kan bero på.” (Torkel Klingberg 2014).
Här säger Torkel Klingberg att lärarna måste bli bättre på att se individuella skillnader hos eleverna. Han säger indirekt att sluta med de kollektiva undervisningsmetoderna som enda väg – det man kallar “normalstudiegången”.
Pedagogiskt har man redan tidigare anat att en del metoder är mera anpassade till den kunskap vi nu har om hjärnan och dess funktion. Det är bättre att arbeta i ett sammanhang där eleven kan associera och söka kunskap med metoder som står forskningen nära till exempel problembaserat lärande. I denna typ av elevaktiva arbetssätt finns många möjligheter till lärande och repetitioner som gynnar minnet. Vikten av att dra slutsatser och se sammanhang är centrala i dessa metoder. I metoderna finns också flera sätt att förmedla kunskapen till andra, genom att man först lärt själv. Då är vi långt borta från fråga-svarlärande. Att förmedla till andra är ett extra inlärningstillfälle för förmedlaren också, då kunskaperna befästs. (Mera information)