Snålheten bedrar visheten

Man måste förundras när man hör och ser hur flera kommuner  hanterar statliga pengar till skolan. Man kan tro att de agerar som om de vill tillföra så lite pengar de överhuvud taget kan till lärarna. Här är några exempel:

#  Kommuner och rätt många fristående skolor har inte sökt pengar   till “förstelärare”.(hösten 2013 ) “20 kommuner och rätt många fristående skolor – över 250 – har inte sökt pengar nu till hösten 2013” (SVT nyheter 2013)

# Kommunerna tidsbegränsar förstelärartjänsterna , vilket är mycket vanligt. “Så gör 9 av 10 kommuner. Det visar siffror som Skolverket tagit fram för Rapport.” (SVT nyheter 2013)
En förstelärare kan tydligen bli “vanlig” lärare efter ett tag. Det kan man kalla förvandling av yrkeskunskaperna, eller…?

# Kommunerna skickar tillbaka pengar hellre än delar ut dessa. “Nu visar det sig att en del kommuner hellre skickar tillbaka pengarna till Skolverket än låter de utsedda lärarna få pengar retroaktivt, alltså redan från juli.” (SVT nyheter 2014)
- En motivering för detta från Stockholms stad: “Tänk dig själv att en kollega skulle få ett lönepåslag men inte du, som är lika skicklig och egentligen värd de pengarna,” säger Katarina Arkehag, chef vid enheten för forskning och utveckling vid utbildningsförvaltningen i Stockholm.

# Kommunerna genomför inte individuell kompetensutbildning för lärarna (SOU 2014:5) i den grad som avtalen föreskriver. Här sparas stora summor enligt mitt sätt att se.

# “I takt med att kvinnorna har blivit fler i läraryrket har också lönerna blivit lägre jämfört med andra grupper.” (Lärarförbundet: Perspektiv på lärarlöner, del 2, "Om hur lön och kön hänger ihop")
Detta följer mönstret på arbetsmarknaden att kvinnor ska avlönas lägre. I läraryrket blir detta även de manliga lärarnas lott. Så i denna mån finns “rättvisa”. Om man kan kalla det så i detta sammanhang.

Bilder www.google.com

Höjda lärarlöner
Kommunerna håller hårt i plånboken när det gäller lärarlönerna, upplever jag. Flera kommuner höjer lönerna måttligt, medan andra följer avtalet. Man kan undra vad som är statens poäng och vad som är kommunernas i hela den hanteringen. De går ofta inte alls i takt. Staten tillför pengar som kommunerna kan hantera som de vill, verkar det, ex skicka tillbaka pengar till staten. Denna hantering blir då ganska huvudlös och felvisande och påvisar bara snålhet i mina ögon. Bakgrunden är säkert en rädsla att statens öronmärkta pengar ska  dras in och kommunerna får överta “lönebördan”.

Man skapar ett A och ett B-lag
Man skapar med de statliga insatserna med lönetillägg för förstelärare ett A och ett B-lag, anser flera debattörer. (Ex Carina Andersson, Fredrik Nilsson Lärarnas tidning 2014). Detta kommer att leda till att kollegier splittras, kan jag misstänka. Nu kanske det i det dagliga arbetet inte kommer att synas till en början eftersom de flesta lärare arbetar ensamma, med planering och genomförande av lektioner.
Men problemet kommer att växa då en “vanlig” lärare får indirekt en stämpel på sig och riskerar därmed att få stå tillbaka vid lönerevisioner, kan åtminstone jag misstänka.

Andra effekter kommer säkert att bli följden, som exempel att dela med sig av bra idéer, lektionsmaterial och tips. En “bra lärare” vill inte tappa sin position, då den bygger på att man är “bättre” en sin kollega. En lärare som vet att han/hon får stå tillbaka i lönerevisioner, kommer till slut att trötta på att “ge järnet” för eleverna, det tror jag. Detta är mänskligt och har inget med smutskastning att göra. Men alla måste få uppskattning, det gäller alla människor i alla positioner.

Dubbelkommando
I mina ögon blir statens och kommunernas “dubbelkommando” otydligt, statliga direktiv och kommunal verkställighet kan peka åt helt olika håll “I en modern statlig skola skulle arbetsgivaransvaret bli mera samlat och därmed tydligare. I dag har staten och kommunerna i flera avseenden ett blandat ansvar. Staten har exempelvis i allt större utsträckning påtagit sig ansvar inom det arbetsgivarområde, där även kommuner och andra huvudmän har ett ansvar. Inrättandet av karriärtjänster med särskilda statliga medel samt statliga satsningar på fortbildning för lärare och utbildning av rektorer är exempel på detta.

Å andra sidan kommer staten ändå med nödvändighet att uppträda i olika skepnader och staten som nationell aktör i skolsystemet blir skild från staten som lokal aktör och huvudman för enskilda skolor. Därmed aktualiseras en annan typ av gränsdragningsproblem vad gäller ansvaret för skolan och elevernas studieresultat.
Dessutom kommer den dubbelhet i ansvarsfördelningen
för skolan som följer av att staten via skolförfattningar reglerar
uppgifter både för huvudmannen och lärare och rektorer med nödvändighet att bestå även för den händelse staten skulle ta tar ett
mera samlat ansvar för skolan.” (SOU 2014:5 s 365-66)