Utbildade lärare – ja, men räcker det?

Återpublicering (från 2009-12-20)

Vår skolminister har en poäng när han säger att skolan ska ha utbildade lärare. (Även om han på senare tid oftare ansett att lärarna måste skärpa sig och använda “uteslutande katederundervisning” anm Skolpedagogen 2014). Att ha en god utbildning är en grundförutsättning för att agera i skolan. God kännedom om didaktik, pedagogiska metoder, barns utveckling mm är grundbulten för att vara lärare.

Lärarutbildning = duglig i yrket?
Är det då så att för att man har lärargrundutbildning, så är man väl skickad till att arbeta i skolan? Nej menar jag, då jag av erfarenhet vet att de som enbart hänger upp allt på sin formella utbildning ofta inte blir långvariga i skolan. I det politiska språket vill man ibland förenkla för att få fram sitt budskap, utbildade lärare = dugliga lärare. (Numera finns en ny indelning  av lärarna i “bra lärare och övriga lärare”, man drar nu inte alla utbildade lärare över samma “kam” längre. Här har tillkommit ytterligare en åtgärd för statussänkning för en stor grupp lärare sedan 2009. anm. Skolpedagogen 2014).

Mera förmågor än “bara” grundutbildning
En “duglig lärare” måste ha flera förmågor på “pluskontot” som intresse för människor, god social kompetens, helst också god kunskap i psykologi, god problemlösningsförmåga, god strukturell förmåga och medvetenhet att skapa en funktionell lärmiljö, menar jag. En outbildad “lärare” kan ha flera av de förmågor jag menar man behöver i skolan, men saknar ofta pedagogisk/ didaktisk insikt. En sådan “lärare” kan fungera bra inom skolans organisation, men kan kanske inte använda didaktiska metoder på djupet, dvs. med en teoretisk och vetenskaplig bakgrund. Jag menar strikt, att man oftast fyller ut sin plats i skolans arbetsorganisation, (för att skolan ska fungera som organisation). Men ser man till elevernas bästa så är det inte säkert att de får en optimal lärmiljö. Att lärare ska ha djup pedagogisk och didaktisk kunskap anser de flesta är nödvändigt och att den fyller en funktion som professionell yrkeskunskap.

En pedagogiskt outbildad “lärare” har då ofta bara sin egen verklighet som har sina rötter i den egna skolgången att falla tillbaka på. Man gör som man själv blev undervisad. I ett samhälle som är i snabb förändring duger ofta inte detta. Även lärare med god pedagogisk utbildning har ibland svårt att hänga med i samhällsutvecklingen. Jag måste trots allt “tro” att vår utbildningsminister i hans förenklade språkbruk ändå omfattar och tror på det jag beskrivit som “pluskontot”. (Även om jag just nu tvivlar på detta med facit i hand. anm. Skolpedagogen 2014)

Lärarnas handlingsutrymme
När man beskriver lärares handlingsutrymme så kan man ibland se ett begränsande synsätt, styrt av olika inofficiella regler och praxis på skolor. Det kan man kanske likna vid bilden av en “låda.” inom vilken lärarna arbetar. Det kvittar hur mycket den utvecklingsbenägne läraren “hoppar i lådan”, dvs försöka utveckla sin undervisning. Med ett sådant skolklimat kan han/hon inte åstadkomma något nyskapande, då man hela tiden slår i “väggar och tak” som blir begränsningarna, dvs skolans praxis och informella regler står i vägen för detta. Skolans utveckling är alltså inte bara  beroende av utbildade lärare, vilket jag vill visa med denna liknelse och mitt resonemang.

Lärarna måste “alltid” verka i ett “växthus”, där även de får näring för att växa. Detta “växthus” måste skapas av framsynta politiker, vetenskapen, kompetenta rektorer, av lärarna själva och därtill intresserade vårdnadshavare. Först då blir skolan en skola i tiden, när alla goda krafter samverkar. Att ha krav på skolan är inte farligt utan en nödvändighet nu och för framtiden, menar jag. Men då måste vi diskutera de verkliga problemen i en vidare mening och inte bara prata om dellösningar, som delreformer i ett rasande tempo. (Nu 2014 har vi god erfarenhet av denna typ av åtgärder. anm Skolpedagogen 2014)