Läraryrkets “själ” är förlorad

Vi har alla kunnat läsa och höra att svensk skola är för dålig. Eleverna lär sig inte “vad de ska”, visst känns tongångarna igen. Men under allt detta finns destruktiva faktorer som vi inom professionen har märkt eller snart kommer att märka.

Ett talande exempel
Läraryrket har blivit ett “talande exempel” på hur det går för en yrkesprofession, när dess status och legitimitet förloras. Det som händer är att man som en följd av detta misstror lärarna och deras förmåga att genomföra en optimal undervisning. Vi ser i media att vem som helst uttalar sig i skolfrågor, om pedagogiska metoder, om lärarens plats i klassrummet, om lärarnas oförmågor mm. Obehöriga personer kallar sig lärare, utan att ha pedagogisk utbildning eller en legitimation, och detta accepteras utan diskussion av samhället. På detta sätt kan man betala dessa vikarier minimilöner för att de ska stå i klassrummen. Detta blir en ekonomisk fördel för kommunerna. ofta utan att man får “valuta för pengarna” i effektivt lärande, menar jag.

Jag vill påstå att läraryrket till stor del genom detta förlorat sin “själ”. Denna bild framstår allt tydligare för oss lärare, då vi numera inte ens verkar vara betrodda att själva ansvara för undervisningen och de pedagogiska metoder vi använder. Den slutsatsen kan man lätt dra då kommunpolitiker och för den delen rikspolitiker, lägger sig i det pedagogiska utförandet allt oftare. Att amatörer och i pedagogiska frågor okunniga, tror sig veta bättre än de som utbildat sig för professionen och arbetat i den är en följd av yrkets nedvärdering.

Bilder www.google.com

Här kan jag fastslå att utbildningsministern gått i täten, genom aningslösa och dåligt genomtänkta uttalanden, även om han med munnens bekännelse uttalar att man måste satsa på lärarna. Kommunpolitiker har många gånger effektivt neutraliserat undervisningens “inre” kärna, då man bland annat lägger sig i skolfrågor som läxläsning och andra ting. Då med motiveringen att det är orättvist mot de elever som inte kommer från studiemotiverade hem. Vi människor är olika och lär olika, detta glöms lätt bort i “rättvisedebatten”. Jag kan lätt konstatera att när det gäller individens förutsättningar och förmågor, så finns ingen rättvisa. Rättvisan ligger i stället i att alla elever ska kunna utveckla sig optimalt och få all hjälp de behöver för detta.

Lärarförbundet medskyldig till sänkt status?
En medverkande förklaring till uppluckringen av lärarprofessionen finns i Lärarförbundets egen historia, menar jag, efter att ha läst Maciej Zarembas artikelserie på DN debatt ännu en gång. Jag ställer frågan. Har ett av fackförbunden  då “bundit ris på egen rygg” genom att själva urholka lärarprofessionen?
Maciej Zarembas konstaterar i artikeln.(DN debatt 2011)

“Redan år 1969 hade det som då kallades Sveriges lärarförbund, och som organiserade lärare i de lägre klasserna och förskollärare beslutat att även personer utan utbildning kunde bli medlemmar. Numera räcker det att man arbetar med barn i någon form eller tänker göra det, för att vara ”lärare” i förbundets ögon, vilket inkluderar studenter, fritidspedagoger, elevassistenter och andra. Till och med skolledare, det vill säga arbetsgivarna”. Att man som obehörig ska kunna kalla sig lärare blir förstås absurt, då de formellt inte är lärare. Riktigare vore att endast benämna personer som saknar utbildning för skolan för vikarier, eftersom detta är med sanningen överensstämmande.


Lärarna underordnas den kommunala förvaltningstraditionen
Läraryrket är i grunden både ett formellt och ett pedagogiskt -didaktiskt yrke, vilket skiljer sig från flera andra kommunala yrken. Viljan från flera kommuner är att inordna lärarna i ett så “vanligt arbetsavtal” som möjligt, menar jag. Detta betyder att lärarna gör allt flera timmar förlagda till skolan. Detta möjliggör mera tid till den formella delen av läraryrket förstås, flera konferenser, mera kollektiv fortbildning, centralisering av undervisningsmaterial för att nämna något. Att vara kreativ på inrutad tid är desto svårare, vilket många lärare upplevt. Risken blir att allt större del av lärarens tid upptas av formella saker på arbetsplatsen vilket i slutänden går ut över undervisningen förstås.

De verkligt bra uppslagen till lektioner kommer oftast när lärarna inte är på arbetsplatsen, åtminstone har jag upplevt detta. Om den kreativa pedagogiska biten försvagas är risken stor att eleverna oftare  får “mallektioner”, dvs flera lektioner likadant upplagda, tror jag. I längden är detta förstås inte gångbart, då alla människor behöver stimulans i det oväntade, det annorlunda, för att motivationen ska stå på topp.


Rätt åtgärder gör att den arbetsförlagda tiden kan bli mera kvalitativ, än “slentrianmässiga” konferenser och möten som till varje pris måste innehålla “mun till mun”- metoden, dvs allt måste ske muntligt, i värsta fall genom innantilläsning inför lärarna. Denna typ av ineffektiva möten finns alltför många, enligt min erfarenhet.

Slutord
Nu menar jag inte att lärare bara ska tillbringa undervisningstiden på arbetsplatsen. Men mycket i den nuvarande praxisen och tradition gör att den arbetsförlagda tiden blir ineffektiv, mycket prat och lite “verkstad”. Jag har tidigare använt ordet “förlorad själ” när jag beskrivit yrket. Där yrkets själ står för, den inre kärnan – yrkeskunskapen. Den urholkas genom ifrågasatt profession, sänkt status, inrutningen av tiden, ifrågasatt pedagogik, ifrågasatt legitimitet i samhället och låg lön, ja det finns ännu flera delar som jag inte tar upp här. Hur mycket av skolans “kris” har sina “rötter” här kan man undra?