Inga effektiva åtgärder nu heller

Nu har det hänt igen. Utbildningsministern vädrar morgonluft i valdebatten efter alla bakslag. Nu vill han införa ordningsomdömen och att förstatliga skolan. Han har inte haft någon större framgång i det han gjort på skolans område tidigare, menar jag. Politiker ska inte styra skolan på det sätt som nu sker.

Alla åtgärder
Vi har fått en rad reformer i skolan som ska hjälpa upp skolresultaten har man tänkt. Alla de här åtgärderna ser jag som hjälpmedel, tveksamma sådana dock,  men inte reella verktyg för att förbättra själva undervisningen i skolan. (Utom då möjligen förstelärare och lektor, där tyvärr förstelärarens lämplighet ska tolkas lokalt, vilket urholkar andemeningen)  Ett flertal av dessa reformer är pappersreformer som kommer att tolkas ute i landet, helt utan myndigheters inverkan, där de riskerar att bara bli ytlig “kosmetika”. Ett styrsystem av skolan som påminner om en “kasperdocka”, där dockan är den formella delen, men vad dockan säger och gör har man på centralt håll ingen kontroll över. Ett sådant styrsystem kan inte bli särskilt effektivt eller likvärdigt. Att tro på detta verkar helt huvudlöst, ja nästan enfaldigt anser jag.

Lösningen kostar tid och pengar
Det enda verksamma åtgärden för skolan som man inte prövat är en bred fortbildning av alla lärare. Tänk om man i en bilverkstad ska serva nya bilmodeller med gamla uttjänta verktyg och otillräcklig utbildning, då förstår vi lätt resultatet. Precis detsamma blir följden i skolan om man inte utbildar personalen och tillhandahåller nya verktyg för en skola i tiden. Utbildningsministern har nu nästan försökt allt som kostar “rimliga” pengasummor (läs; är så billiga som det går). Han vet säkert innerst inne att lösningen ändå är fortbildning av alla lärare, men han är inte beredd att erkänna detta beroende på de stora kostnader som följer, kan jag misstänka. Man kan inte i utvecklingsarbetet lämna en så viktig faktor som lärarnas fortbildning utan åtgärd. Han har ju själv sagt att lärarna är skolans viktigaste tillgång. Men verkligheten kan nu se ut så här, beroende på “kaspermodellen”.

Bild www.google.com (Montage)

Hjärnvägar och järnvägar
Vi ser lätt vad kommunalisering, besparingar, fria skolvalet och “ommöbleringar” inom skolan har lett till. Vi ser liknande problem med våra järnvägar, allt följer samma mönster vare sig det är tjänster eller hårda varor. Besparingar och turbulens under ett antal år sliter ner både människor och järnvägsmateriel. Både skolan och järnvägsnätet “flyter” upp i sinnevärlden när de nått vägs ände. När det gäller besparingarna på skolan och eleverna så kan de ha undanhållits möjligheter som i värsta fall inverkar hela livet. Järnvägsspår kan man byta ut så blir allt bra. Att “reparera” självkänsla och bristande kunskaper är en helt annan sak.

Lärarförbunden har missat den viktigaste faktorn
Människor i vårt samhälle har lite svårt att greppa att man ska höja lönerna för lärarna mer än andra utan att man på ett genomgripande sätt kompetensutvecklar sig. Här har lärarförbunden missat poängen i mina ögon, när man kräver högre lön utan motprestation. (Då menar jag inte de åtgärder staten har vidtagit – förstelärare och lektor.) Jag är säker på att man dock är väl medveten om att kompetensutveckling är nödvändig. Oppositionspartierna är nu i valdebatten bara framme och “nosar” på frågan (S , Mp) , men finns det någon reell substans där? Jag menar att kompetensutveckling är den viktigaste vägen till högre status och högre lön. Om lärare blir skickligare i sitt arbete, så finns få saker att invända, när det blir tal om löneförhöjningar.

Finns det hopp?
I dagarna kom ännu ett förslag i valdebatten från Socialdemokraterna att sätta rektorerna på skolbänken. “Rektorerna är tillsammans med lärarna de mest centrala personerna för att vända utvecklingen i den svenska skolan” (Ibrahim Baylan 2014). Detta är säkert bra, men rektorerna står ju vanligtvis inte i klassrummen. “Kostnaden 50 miljoner per år räcker att utbilda 1000 rektorer per år”. Detta är bara en droppe i havet, i mina ögon, om man jämför vad lärarnas fortbildning kommer att kosta. Politiker fortsätter att välja den billiga och begränsade vägen framför vad som måste göras. Vem har modet att säga sanningen, kan man undra? Någon måste nog skicka sagan om “Kejsarens nya kläder” till de som fattar besluten som en påminnelse. Detta har jag påmint om ett antal gånger tidigare också. Men än är sagan minst sagt aktuell när man hör alla mer eller mindre huvudlösa förslag.