Mera tro än vetande

I mitt förra inlägg berörde jag den övergripande traditionen i skolan, där jag behandlade undervisning och läromedel. Mycket i skolan handlar om tro, dvs saker man prövat och har kommit fram till av erfarenhet. Många gånger finns ingen vetenskaplig grund för flera av de undervisningsmetoder man använder i klassrummen. Jag menar att man kan bli “fixerad” av de överförda metoderna, de som man “ärvt” från föregående generations lärare. Detta gör nog alltför ofta att de blir till en sanning och får stå för ett effektivt lärande utan att ifrågasättas. Det som tillkommit på senare tid är den medicinska forskningen om hjärnan och lärande, som klarlagt andra sammanhang än de vedertagna. Nu har rön framkommit som på flera punkter strider mot den bild man trott lärande grundar sig på. Forskningen om hjärnan ställer “tron” på ända.

Bilder www.google.com

Skolan och forskningen
“Det är för mycket modeflugor och politiska nycker som styr hur undervisningen utformas. I vissa avseenden är skolan som medicinvetenskapen var på 1800-talet. Då tyckte man sig märka att vissa saker fungerade, men man förstod inte varför och så är det nu med skolan”, säger Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet. (SVT 2014).

Det Torkel Klingberg här behandlar är det jag i mitt förra inlägg kallade “lärarkunskap”, dvs den praxis och de metoder och förhållningssätt man använder i vardagen. Ibland visar det sig att lärare inte är öppna för den forskning som bedrivs och de didaktiska rön som kommer fram. “Det är även oklart i vilken mån skolan och lärarutbildningen är á jour med forskningen och i vilken utsträckning blivande lärare lär sig att förhålla sig till olika undervisningsstrategier under sin utbildning. Lärare tycks inte använda sig av att praktiskt tillämpa didaktikforskning då de planerar sin undervisning. Det kan möjligen bero på att forskning inte upplevs som relevant för praxisen”. (Helen Gustavsson 2014)

Det finns ännu mycket tro
Det finns fortfarande många föreställningar och tro om olika metoder i skolan. Ett exempel. En gammal syn på “inlärning” är om en elev har svårt med ett moment i svenska. Då är det vanligt att använda samma metod för att lösa denna svårighet med ökad träning av samma moment som man använde när eleven ”fick” svårigheten. Där blir nötningen metoden som man menar löser problemet.
En annan föreställning som man ofta har i skolan och utanför den är, att matematik är mängdträning, där man ska räkna enskilt sida upp och sida ner. Även här blir metoden  “innötning”  ofta kallad “överinlärning”. En utpräglad åsikt är att eleverna ska vara sysselsatta eller “utstråla flit” på dessa lektioner, detta  möjliggör att de “lär sig”, anser man. Med den traditionella synen blir fliten det primära, inte eftertanke, eller att fundera över matematikproblemet. Man hämtade influenser från den klassiska behaviorismen till stöd för dessa föreställningar, då man kunde påvisa att man med betingning och upprepning kunde exempelvis memorera fakta.

Kompetensutveckling frigör sinnena
Av ovanstående förstår var och en att löpande kompetensutveckling för lärarna är en nödvändighet för en skola i tiden. Kanske finns en förklaring till skolans stagnation genom kommunernas inverkan under 20 år. Man har i flera fall inte  levt upp till de krav som myndigheterna ställt.  “I dag har det blivit så att kompetensutvecklingen är något som arbetsgivarna ser som en möjlig buffert för att hålla sin budget. Kan man skicka hela personalgruppen på en gemensam heldagsföreläsning, helst på den egna skolan, när verksamheten är stängd blir det mycket billigt men sällan relevant för deltagarna som helhet.” (Bo Jansson LR, Christer Mattson 2013) och SOU 2014:5.

Lärare fungerar precis som alla andra, om man ser till att man gärna vill luta sig mot det man behärskar hellre än att utmana “nya höjder”. Om lärare inte får nya intryck och verktyg, så kan vi aldrig bryta skoltraditionen som i många delar bygger på “tro” och att göra som man “alltid gjort”, anser jag.

Var detta den moderna skolan?
Så här uttryckte man sig om skolan och lärande 1948:
“Den undervisningsmetodik skolan har härrör från medeltiden. I den moderna skolan där demokratiska människor skall fostras är inte frågor-och-svar-metoden  tillämpbar i större utsträckning. Undervisning måste skötas med en metodik som leder till kritiskt tänkande självständiga människor som samtidigt kan samarbeta och förstår lagarbetets värde”. (SOU 1948:27 s. 2-3, 5-6)

Dessa tankar fästes ner i en offentlig utredning för 66 år sedan! Sedan dess har politiska vindar blåst i skolan, där man i tidens anda har verkat. Vi har inte idag, den skola som skissades 1948, kan jag konstatera. Vi har under årens lopp ibland närmat oss denna bild, men man har alltid “nollställt” skolan igen till den traditionella bilden, anser jag. Ofta då av politisk övertygelse och tro på att allt var bättre förr, då man själv gick i skolan och lärde sig. Att man har de “rosafärgade” glasögonen på när man ser tillbaka i historien tänker man inte på. Man har ju då sin elevsyn på näthinnan och föreställningar om den när man tänker tillbaka på sin skoltid.