Fel fokus

Varje lärarutbildning måste fokusera på den verklighet de blivande lärarna kommer att arbeta i när de har fått sin legitimation. I dagsläget är detta ännu långt borta från verkligheten i dagens lärarutbildningar, liksom i gårdagens menar jag. Det blir så när antaganden och gamla föreställningar om läraryrket får frodas allmänt. Det är lätt att spåra en gammalmodig syn på lärande i olika politiska påståenden. Här är ett typexempel från Jan Björklund. Men egentligen skulle han vara ursäktad eftersom han inte själv är lärare, om det inte varit för “besserwisserattityden”, kan jag tycka.  “Den inställning som funnits under flera år­tionden, både från ledande skolpolitiker och det pedagogiska etablissemanget, att pedagogiska processer är viktigare än ämneskunskaper” (Jan Björklund 2014)

Insikten
Alla vi som arbetar eller har arbetat i skolan vet att skolämnena i sig själva inte undervisar några elever. Det är förstås viktigt med ämneskunskaper, men de är bara ett verktyg i lärarens vardag. Om inte lärarna har god förmåga att pedagogiskt och didaktiskt närma sig en undervisningssituation på ett optimalt sätt så tillför inte alla ämneskunskaper i världen något.

Lärarens verklighet

Bild Skolverket

I olika undersökningar har man kartlagt lärarnas arbetstid. I flera samstämmiga har man konstaterat att de undervisar 34 - 42%, planeringsarbete tar c:a 12% och reflektion c:a 7% i genomsnitt. Övrig tid tas upp av perifera saker. Arbetet med eleverna blir alltså bara 34-42%, dvs den riktade undervisning mot eleverna. Vi lärare vet att lärandet i klassrummet är en del, men en lika viktig del, är mötet med eleverna i anslutning till lektionerna eller i “korridoren”. Alla lärarmåsten lägger tyvärr ofta hinder i vägen för dessa möten, som rastvakter, elevvårdsmöten, telefonsamtal, hämta material mm.

Fel fokus
I min värld, med mina ögon, så ser jag inte elevperspektivet någonstans i detta allmänna resonemang som man för i skoldebatten, när det gäller lärarutbildningarna. Man fokuserar mängdmässigt i huvudsak på ämneskunskaper som det viktiga och lösningen på skolans “problem”. En stor del av lärarens vardag handlar om mellanmänskliga kontakter och omsorg. Det är ju denna redundans som driver de pedagogiska processerna och motivationen framåt. Det visar både forskningen och sunt förnuft.

Här är ett utbildningsexempel från Göteborgs universitet:
Ämneslärarutbildningen omfattar 270 högskolepoäng och dessa tre områden:

• utbildningsvetenskaplig kärna (60 högskolepoäng)
• ämnesstudier (180 högskolepoäng), fördelade över två-tre ämnen
• verksamhetsförlagd utbildning (30 högskolepoäng)

Det går lätt att se att ämnesstudierna omfattar 66% av studietiden. “Praktik” 11% och utbildningsvetenskaplig kärna 22% .“Den utbildningsvetenskapliga kärnan (60 poäng) löper som en röd tråd genom hela utbildningen och tar upp olika aspekter av ditt blivande yrke och handlar exempelvis om skolans styrdokument, forskningsmetodik, specialpedagogik, konflikthantering, utvärdering, bedömning och betygsättning samt skolväsendets historia och organisation”. (Göteborgs universitet).

Bild www.google.com

Verkligheten en annan
Den största “chocken” som nästan alla nyblivna lärare fick, “på min tid”, var att de stod utan “verktyg” när det gäller att hantera många situationer som uppstod och som gäller “mänskliga” kontakter i och utanför skolan. I min utbildning lyste djupare psykologiska utbildningsresonemang med sin frånvaro, förutom en kort kurs i barnets utveckling. I mångt och mycket hade jag liksom många då, dåliga insikter i att hantera grupper på ett optimalt djupare gruppdynamik sätt. I ovanstående “utvecklingsvetenskapliga kärna” lyser dessa nödvändiga kunskaper i stort fortfarande med sin frånvaro, åtminstone i mina ögon. Jag hade, själv, då önskat att jag hade haft en omfattande kurs i psykologi/sociologi i min utbildning. Jag fick som många andra skaffa mig de kunskaperna efter att jag blivit färdig lärare för att kunna göra ett bra jobb. Men innan dess fanns det många “stenar” att snubbla över. Det är nu dags att på allvar “Städa” på lärarhögskolorna och anpassa lärarutbildningarna till verkligheten. Nu andas allt fortfarande 1950-tal som kan utläsas av den ovanstående undervisningens uppläggning och andemeningen med den, anser jag.