Kunskapslinjen

I Alliansens Sverige skulle skolan “ryckas upp” och man talade om “kunskap” (utan att definiera den) , betyg, utvärderingar och kontroll som medel för detta. Ingen kan säga emot att skolan är en speciell plats, där skolans normer och värderingar starkt framträder. Flera av dessa har historisk bakgrund, som grundar sig på honnörsorden anpassning, flit och lydnad. Detta brukar beskrivas i den dolda läroplanen . ”I stora drag innebär den dolda läroplanen att vad eleverna lär sig av och i skolan inte primärt är matematik, engelska och samhällskunskap etc., utan snarare att vänta, visa uthållighet, självkontroll, underordna sig en befintlig maktapparat etc.” (Gunnar Berg, professor i pedagogik 1995:33).

Bilder www.google.com

Betyg “säger allt”
Att ha en övertro på betygens betydelse för att mäta kunskap blir lite suspekt om man tänker på hur de kommer till. Varje enskild lärare meddelar sin undervisning, utvärderar den och betygsätter eleverna i vilken grad de uppfattat den. Att då jämföra lärare A och lärare B och deras undervisning, blir ju svårt med endast betyg som utvärderingsfaktor, dvs betygen ska visa samma “kunskapsmängd” är ju tanken. För att i viss mån komma ifrån godtycke så har Skolverket utarbetat matriser som ska hjälpa lärarna vid utvärdering och betygsättning. Detta anses av flera som ett fyrkantigt sätt att tränga ihop och beskriva elevbeteende. Det finns många åsikter om att tyngdpunkten av lärandet är lagd vid endast betyg och synen på dessa. “De senaste årens betoning på kvantifierande mätningar, prov och betyg har lett till en olycklig slagsida i den svenska skolpolitiken och skickat ensidiga signaler till såväl pedagoger som elever. Lärarens främsta uppgift måste vara att inspirera till lärande och hålla upp positiva målbilder, inte fastna i matrisernas fyrkantiga regeluniform”. (Charlotta Lindgren 2014)

Kunskapslinjens pedagogik 
Kunskapslinjens kärna har sin bas i att betrakta hela människan med en holistiskt perspektiv, dvs se till individens sammanlagda möjligheter. Betyg mäter långt ifrån det som behövs i vårt samhälle. Många ser betygens uppgift som att de ska särskilja människor och på så sätt ge människor möjligheter efter förmåga ta ett arbete t ex. Indirekt kommer jag att tänka på en sorteringsfunktion som bara strikt sorterar, där skolans urval av hela människan är mycket smalt. “Skolan som kontrollinstans är en dålig idé. På så sätt blir skolan en sorteringsmaskin. Idén med en jämlik skola är istället idén om en skola där olika människor möts och får utvecklas tillsammans”. (Maja Nordström 2013)

“Att återuppta kunskapslinjen och sluta stämpla personer som icke godkända utan hänsyn till deras förutsättningar kostar ingenting, och de positiva effekterna kommer inte att låta vänta på sig”. (Magnus Henrekson, professor 2014). Lösningen med hjälp av kunskapslinjen måste vara att se individen mångfacetterat att variera sättet att undervisa, ta in praktiska metoder, använda elevaktiva arbetssätt och “sätta eleven i centrum”, anser jag. Det gamla slagordet har ännu inte fått tillräckligt tyngd i vår skola. Skolan i nuvarande form är avsedd att anpassa eleverna till skolan, anser jag och många med mig. Vi kan alla se det genom politiskt fastställda kursplaner som utesluter elevernas medverkan utifrån egna frågor och idéer och genom fastställda timplaner och allmänt gammalmodigt politiskt tyckande. I stället måste skolan anpassa sig efter eleverna det är förstås det mest logiska då skolan är till för dem.

Vad är kunskap?
Att mäta inlärda fakta kan om de ensidigt används bara bli ett betyg på gott minne. Den eviga frågan lyder “Vad är då kunskap?” Här är en definition från Wickipedia: “Kunskap är inlärd teoretisk och praktisk förmåga att förstå, återge och tillämpa information och idéer, exempelvis faktauppgifter om skeenden och sakförhållanden, tillvägagångssätt, regler, samband, begreppsdefinitioner, innovationer, orsaksförhållanden, förklaringsmodeller och prediktionsmodeller”.

Process eller färdiga resultat
“Pedagogiskt sett är problemet centralt, huruvida man ska lägga tonvikten vid processen eller det färdiga resultatet och hur man ska se på förhållandet mellan dem. I den pedagogik vi kallat progressivism ligger tonvikten oftast vid processen, sökandet efter kunskap och de läroprocesser som leder fram till kunskap premieras”. (Bernt Gustavsson 2002, ISBN 91-85009-19-9). Det som i mina ögon talar för denna ståndpunkt är de elevaktiva arbetssättens metodik. I bästa fall utgår då stora delar av undervisningen från elevernas egna frågor.

Men åter till nuläget. I det här sammanhanget måste jag återanvända en devis som beskriver nuläget i skolan. Jag har använt den i några tidigare inlägg när det gällt pedagogiska metoder i grundskolan. “Eleverna tillbringar 9 år i grundskolan och svarar på frågor de aldrig har ställt” (H-Å Scherp, universitetslektor Kau). Denna devis behöver man tänka igenom och rannsaka. Är det här en sådan skola vi vill ha?