De svenska skolresultaten har sjunkit ända sedan 1990-talets slut har man konstaterat. Det finns säkert ett antal förklaringar till detta. Ett av skälen man anger är kommunaliseringen. Jag vill mena att ett av grundfelen är ett annat. Man lade ribban “fel” från början i samband med kommunaliseringen. År 1993/94 formulerade Skolverket sin tolkning av myndighetens uppdrag på följande sätt: ”Vårt uppdrag är inte att med personliga bedömningar påverka skolan utan att förse riksdag och regering, kommuner och professionella, elever och lärare med sakligt underlag för bedömning och handlande”.
Skolutveckling blev skolkontroll
Kardinalfelet var att Skolverket “övergav” kommunerna i deras nya uppgift att ta skolans “roder”. Man stjälpte över ansvaret på kommunpolitiker som inte var rustade för att ta detta ansvar.(SOU 2014:5). Detta var den största missen. Den förstärktes senare av att Myndigheten för skolutveckling lades ner 2008. Den myndighet som stöttade kommuner och skolor i just skolutveckling.
Nu tog kontrolltänkandet över från skolutvecklingsmöjligheterna. I och med detta uppstod ett vacuum, då inga eller mycket få genomgripande nya skolprojekt och utvecklingsarbete bedrevs på nationell nivå, menar jag. Att se på skolan som vilken organisation som helst blev för skolan förödande, vilket vi ser “svallvågorna” av ännu.
Bilder www.google.com
Gammalmodig skola möter ny tid
För att försöka bryta denna skolresultattrend skapades ett stort antal nya styrdokument som skulle medverka till att få en effektivare skola. Jag menar att man inte tog det underliggande nödvändiga arbetet på allvar från politiskt håll. Man “friserade” bara på ytan, genom fixeringen enbart på ämneskunskaper för lärarna, att eleverna är “lata” och att ge betyg så tidigt som möjligt, upplever jag. Lärarna i gemen lämnades helt utanför processen, vill jag påstå. Lösningen för utveckling var och är en helt annan, som innebär en förstärkt kunskap för lärarna i undervisning och delaktighet. Att bara försöka förändra “på ytan”, blev bara “kosmetika” och inget genomgripande. Även med dessa nya styrdokument är skolan föråldrad, vilket gör att den inte kan följa med tiden. För de flesta står det klart, att man t.ex inte kan lämna genomgripande digitala möjligheter utanför om man vill förändra och ge ökade förutsättningar för lärande. Detta måste uttalas av våra skolmyndigheter.
Lärarens utbildningsuppdrag finns ju redan utstakat i denna värld: “Läraren måste intressera sig för samspelet med eleverna, lärandet måste bli synligt i den meningen att läraren tar in elevernas respons, ser lärandeprocessen med elevernas ögon och i syfte att successivt minska avståndet mellan den enskilde elevens kunskapsnivå och de målsättningar som finns konsekvent ställer frågan ”Vad händer nu i nästa steg för att du ska lära dig mera?” (SOU 2014:5). Ska detta kunna genomföras i vår nuvarande skola på bredden så måste man tänka om.
Var finns möjligheterna?
Det övergripande problemet var och är, menar jag, att en gammalmodig skola möter en ny tid. Där ingen på allvar kräver att skolan ska förnya sig och följa samhället och samhällets uttalade önskemål. Man är nöjd om skolan kan bibehållas som den är och helst hur den var förr. Detta kan man se genom att man i stort sett underlåter att satsa på lärarna på individuell basis för förändring.(SOU 2014:5). Ett flertal undersökningar har påvisat att lärarna anses vara den viktigaste faktorn i skolan. Men man har struntat i detta faktum i det närmaste helt och hållet från skolmyndigheternas sida under lång tid. I panik valde man till slut att osett utan kontroll låta “belöna” några få som “förstelärare” för att tysta kritiken, menar jag.
“Att lärarna utgör skolans viktigaste resurs har ett flertal studier visat. I sin uppmärksammade bok Visible Learning1 , som bygger på 800 meta-analyser av tidigare forskning på området, framhåller utbildningsforskaren John Hattie, numera vid University of Melbourne, att ingenting slår en skicklig lärare”. (SOU 2014:5). Om man inte tror på detta så hjälper inga påhittade kontroller i världen, för att påverka skolans utveckling till förmån för eleverna. Kontrollen sker dessutom i efterhand när saker och ting redan inträffat, vilket verkar bakvänt. För att utveckla måste man “gå före” och inte i efterhand ställa någon till svars, det är förstås det mest logiska. Detta vet varje lärare.
Allt detta är känd kunskap sedan länge, trots detta försöker man till varje pris, från politiskt håll, att hitta perifera “lösningar” på skolans problem, eller utöka kontrollen på olika sätt. Förändringar genom billiga lösningar som man kan styra tills man hittar något man tycker är “bättre”. För mig är detta mycket uppenbart. Jag kan slutligen konstatera att det inte fungerar vilket visas i PISA-undersökningarna 2003, 2009, 2012 och 2014 samt i OECD rapporterna om den svenska skolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.