Lärarnas status har fallit sedan 1968

1968 var starten för den svenska skolkrisen säger Johan Wennerström (2014). “Det har skett en attack på kunskapslinjen och fria lärare under 40 års tid från både vänster och höger, men jag tror att många blir förvånade eftersom vår partipolitik och offentliga debatt är väldigt historielös”

Skoldebatten har varit negativ för både elever och lärare, vilket jag påpekat flera gånger. Man har uppifrån indelat lärarna i diffusa grupper och satt olika etiketter på grupperna, ex “duktiga lärare”.  Utan att på allvar sätta sig in i lärarnas villkor och verklighet. Att sätta etiketter på lärargrupper på ett generaliserande sätt har av många tagits för en sanning när den upprepats tillräckligt ofta. “Den tidigare skolministern delade upp lärarkåren i bra lärare och sämre lärare. Vad som utmärker en bra lärare är inte klarlagt. En liten del av lärarna ska kallas förstelärare och få högre lön. Flera skolledningar överlåter nu till privata företag att avgöra vilka lärare som ska få bli förstelärare med högre lön. Men hur ska dessa företag på kort tid kunna avgöra vilka lärare som kommer att vara ambitiösa i jobbet, duktiga att organisera, ha humor, vara rättvisa, tycka om och bry sig om elever?” (Per Acke Orstadius 2015).

Bilder www.google.com

Privata företag bedömer lärare
Om skolan självt frånsäger sig det pedagogiska ansvaret för bedömning av lärares kvalifikationer då har det mesta blivit fel. Överlåter man denna bedömning till vem som helst i ett privat företag, kanske till en person utan pedagogisk utbildning, så kanske bedömningen blir väl subjektiv. Det kan vara ett tecken på att ett flertal skolledare saknar nödvändig pedagogisk insikt för att göra denna bedömning som lärarna ser som riktig och som bygger på faktiska saker. Då har vi “systemfelet” där, som bör rättas.

Hur ska man förändra?
“Jag tror det handlar om att skapa karriärvägar och se till att det finns en chans att utvecklas i yrket, och få högre lön när man gör ett riktigt bra jobb. Men sedan handlar det också om hur klassrumsklimatet ser ut, vilka möjligheter man har att bedriva undervisning på ett riktigt bra sätt”, ( Anna Ekström Skolverket 2014). Jag menar att det har blivit allt svårare att ändra professionen i gemen, när ett stort antal obehöriga tjänstgör i skolan på kortare eller längre tid. Då har man inte längre ett homogent kollegium på skolorna. Vilka ska man då prata för? De korttidsanställda har ofta inget intresse av att driva lärarnas “statushöjning” över tid. De utbildade lärarna behöver dessutom ofta vara “mentorer” för dessa, vilket tar mycket kraft från det egna arbetet. Detta sker vid både löpande pedagogisk handledning och framförallt vid betygsättning mm. Arbetsbördan ökar för lärare med lärarutbildning utan något lönepåslag.

Verkligheten?
I den kommunala sfären har man nog velat införliva lärarna bland övriga kommunalt arbetande. Skolan, menar jag, passar dåligt in i övrig kommunal verksamhet, då den också har en statlig styrning i många delar. Man har från myndigheter och kommuner medverkat i att lärarna fått ökad administration, att lärarna uppmuntrats till andra arbetsavtal än de som man kommit fram till i centrala avtal som exempel. Allt detta kan ha inverkat på yrkets kärna, anser jag.
“Lärare är den viktigaste framgångsfaktorn i varje skolsystem och om lärarnas drivkrafter har förändrats från en stark vilja att lära ut kunskap och ha frihet i sin yrkesutövning, till att arbeta för materiella värden så tror jag att det avspeglar sig i vilka kunskapsresultat vi får hos eleverna”. (Johan Wennström 2014).