Skapas skolans problem i maktens korridorer?

I min värld har jag tydligt upplevt genom hela min skolgärning att politiker som “förstår” skolan och skolans problem gör mer skada än nytta. Att skapa en partipolitisk skola har aldrig gått att göra. “I Sverige härskar de enkla slagordens skolpolitik. Under de senaste åren har skolpolitiken karaktäriserats av tvära kast, kortsiktighet och förvanskade historieskrivningar som syftar till att skuldbelägga politiska motståndare. (Matilda Hellström 2015)

www.google.com

Skolberedning
Försvaret liksom skolan är en nationell angelägenhet. Är det dags att ta skolan på samma allvar som försvaret. Är det dags att skapa en “Skolberedning” som ska staka ut vägen för den svenska skolan. De tvära kastens politik har skapat en skola i upplösning och kaos. Alla tvära kast upplevs av skolans medarbetare ofta som en “våt filt” som är kvävande för tanken och för verksamheten. Att staka ut en parlamentarisk väg för skolan är nödvändig med mina ögon. På så sätt undviker man partipolitiska vägar som hittills hindrat alla nödvändiga åtgärder. “Vi behöver en skoldebatt där fakta och beprövad erfarenhet accepteras i stället för att sopas under mattan. En skoldebatt som bygger en långsiktig, hållbar och stabil politik där mottagaren, eleven, kommer i första hand. En skoldebatt som vågar se skolan för vad den är – komplex”. (Matilda Hellström 2015)

Pappersreformer ändrar ingen skola
Skolan är en mycket personalintensiv verksamhet som man inte kan nå med enbart papper och direktiv. Politiker som är vana att papper och direktiv har stor inverkan i deras verksamhet tror att skolan fungerar likadant. Men skolan skiljer sig på en väsentlig punkt. Läraren har sista ordet i pedagogiska och didaktiska frågor som rör undervisning och lärande, och blir lite av sin egen chef. Här har politiker inget inflytande alls.

“Mycket forskning har dock visat att skolans förändring måste förstås utifrån den kontinuitet som bär upp skolan som institution. Trots återkommande reformförsök kännetecknas största delen av 1900-talet, vad gäller skolans organisering av innehållet, i hög grad av kontinuiteter i strukturer, regler och praktiker. Åldersindelning av elever/studenter, uppdelningen av innehållet i distinkta ämnen, tidsindelningen och klassrummets fysiska organisering har dominerat i den moderna skolan” (Tyack & Cuban, 1995).

Jag menar att det ovan beskrivna av Tyack och Cuban är det jag kallar skolans “inre liv” det man brukar säga det som “sitter i väggarna”. Ingen har ännu riktigt rått på skolan som organisation fastän man sagt att den är ålderdomlig till sin uppbyggnad, ofta ineffektiv och ibland skuldbeläggande.

Hur bryter man upp den konservativa skolan?
En del av lösningen kan vara ökade möjligheter för elevmedverkan, forskningsmetodik och övriga elevaktiva metoder som är ämnesöverskridande. Därtill bör sedan timplanen skrotas, så att tidsanvändningen kan styras utifrån elevperspektivet. Tidsplanen är en utpräglad teoretisk vuxenstyrning av skolan, där man har förställningen att tiden är viktigare än innehållet. I allt lärande är motivation viktig, att det är meningsfullt att “sitta” i skolan och att man har intresse för lära mera. Att tro att “garantitimmar” som ska “sittas av” är viktigare än det eleverna verkligen lär sig blir lite absurt. Allt för mycket av föreställningen att kunskap överförs från lärare till elev finns fortfarande inom skolans föreställningsvärld. Allt verkligt lärande sker i dialog och eleven själv lär av detta och kan ta till sig sin kunskap.