Skolverket - styr och stödjer. Är det reella framgångsfaktorer?

Skolverket - styr och stödjer. Formellt har Skolverket fått båda uppdragen.

Men de flesta lärare upplever ingen "vägledare" utan ser ett marginaliserat skolverk som producerar papper, olika stödskrifter och tolkar olika föreskrifter för skolan. För att papper och stödskrifter ska få effekt är det viktigt att skolpersonalen läser dessa, brukar man säga.

Den centrala nivån

Problemet med saker producerade på en central nivå är att de inte är anpassade för hela Skolsverige. De ska förstås vara det, men i praktiken sprids de för "vinden" eftersom de ska genom flera tolkningsnivåer innan de når klassrummen. Dessvärre kan dessa tolkningar få inverkan av ekonomiska realiteter, kommunala politikers intresse för skolfrågor och inte minst att de förstår att de måste implementeras i klassrummen och skolornas kollegier.

"Många olika orsaker till kvalitetsproblemen har förts fram i den svenska skoldebatten. De förutsättningar och det stöd som skolhuvudmännen ger till lärare och skolledare kan vara otillräckliga. De statliga ramarna i form av styrdokument eller system för finansiering

och resursfördelning till skolan kan vara bristfälliga. Lärarutbildningen kan ha svagheter. Antalet obehöriga lärare kan vara för stort". (SOU 2016:38)

Bilder www.google.com

Man ska vara rättvis när det gäller Skolverket också, menar jag. För att verka som en "motor" som ska utveckla skolan till förnyelse, måste man sätta till resurser för detta. Skolverket fick Myndigheten för skolutvecklings uppdrag också, utan att för detta få tillräckligt med resurser. Jag ser parallellen med rektorernas uppdrag som är både administrativt och pedagogiskt. Både Skolverket och rektorerna har för lite resurser för att sköta båda uppdragen. Då prioriterar man förstås det administrativa delen upplever jag. Men för att komma någonstans måste man se verkligheten och se igenom de utlagda dimridåerna.

Med detta som bakgrund ser vi den omöjliga uppgift som Skolverket förväntas ha. Våra styrande rikspolitiker förstår inte att utan "handfast" skolutveckling så stagnerar skolan. Den ribba man nu lagt är till stora delar den gamla skolan "på retur".

Därtill kommer att lärarkollektivet  inte längre är enhetligt, och skolhuvudmännen har olika ambitioner och kunskap. Jag upplever att man trots detta agerar som om alla lärare har lärarutbildning och alla skolhuvudmän är likvärdiga. Skolverket verkar ha denna syn på lärarna. Detta kan man se i de stödskrifter man ger ut och i de andra papper man producerar. Där kan man läsa ord som "lärare", "skolhuvudmän", "rektorer", som om det underförstått uttrycker likvärdighet.

"Kommissionens bedömning är att skolväsendets problem måste bemötas dels på en skolformsövergripande nivå, dels på en skolformsspecifik nivå". (SOU 2016:38)

Skolkommissionen har i sitt betänkande (SOU 2016:38) visat på att man måste arbeta organisatoriskt till en början för att se problemen. Man kan inte bara bädda in skolan i stödskrifter och papper som om det man ser är verkligheten.

Resurserna måste riktas
Jag vill citera en lärare och lärarutbildare, Runa Sundh, som i sina kluriga dikter om skolan och skolans inre liv slog huvudet på spiken. Hon sa  i en dikt "En måste se var en häller", vilket då betyder att man måste i all undervisning och i allt förändringsarbete, se till att allt hamnar på rätt ställe och i rätt omfång för de som berörs, elever, lärare och rektorer. Detta måste vara Skolverkets viktigaste uppdrag att medverka i processer, där skolpersonalen upplever att det man säger är meningsfullt och känner att man menar vad man säger.

Här har vi, men mina ögon, den springande punkter för Skolverket. Man kan inte sitta på avstånd på en central plats och tro att man kan förändra skolan. Jag skulle gärna se att man förstärkte Skolverkets uppdrag och utvecklade det på regional nivå. Kanske en nygammal lösning med skolnära utvecklingsuppdrag typ det som den gamla "myndigheten för skolutveckling hade" och för den delen också det som skolverket ansvarade för.

Kanske är det dags att indela de olika läsåren under en rubrik som matematikens år, No-ämnenas år, pedagogikens år, arbetslagens år. Då man satsar de största resurserna till just huvudbudskapet. På detta sätt kanske man kan rubba skolan i grundvalarna och peka ut nya riktningar.